Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En röst från Beijing ser en hycklande västvärld

Annons


Protesterna mot den olympiska facklan och debatten om en bojkott av Spelen i Beijing blir alltmer hycklande och med starka undertoner av rasism.Här i Beijing möter jag förakt och ilska över debatten i Väst. Alla jag talar med tycks eniga om att de redan rika länderna nu gaddat sig samman mot en uppstickare för att förödmjuka eller sabotera Kinas återkomst som en ledande nation.

- Ni betraktar oss återigen som den stora, hotfulla ”gula faran”, säger en arkitekt.

Det är svårt att säga mot honom. Jag är ingen apologist för Beijing. Ledarskapet saknar respekt för de mänskliga rättigheterna. Förtrycket i Tibet liksom i Xinjang måste fördömas. Värdskapet för OS har inte medfört den ”liberalisering” som så många hoppats på. Spelens slogan ”En värld, en dröm” är förljugen.

Men en bojkott av Spelen i elfte timmen efter tio år av förberedelser och med enorma, uppdämda förväntningar? Har någon för ett ögonblick funderat på konsekvenserna av en politisk bestraffning?

Glöm bojkottaktionerna vid OS i Moskva 1980 och i Los Angeles fyra år senare som förutom att de var helt verkningslösa snabbt blev historia. Effekten i Beijing hotar bli en helt annan: ”Näsbrännan” hotar skapa ett folkligt ärr och stärka nationalismen och regimen. Vi kan få uppleva anti-västliga stämningar som förintar det förtroendekapital och samarbete som byggts upp efter Richard Nixons möte med Mao Zedong för 37 år sedan.

Vi kan få ett nytt kallt krig, ett Kina som känner sig hotat, som upprustar och i värsta fall ger igen med politiska åtgärder som i förlängningen kan hota västvärldens ekonomier och välstånd.
Varken Kinas ledare eller massorna kommer att glömma smäleken om den historiska festen saboteras av nationer som – menar de – som vägrar att godta dem fullt upp i sin gemenskap.

Utifrån ett kinesiskt perspektiv är det lätt att förstå den bitterhet som skulle svepa över Mittens Rike om i fall att... En bojkott av öppningsceremonin kommer inte att märkas. Få kineser känner till de mindre nationerna och de tomma sätena fylls av andra dignitärer. Vid behov kommer regimen att anklaga de frånvarande för att blanda ihop idrott och politik.

Var det då fel att Beijing vann OS-värdskapet? Olympiska historien har många kontroversiella värdstäder. Strax innan andra världskrigets utbrott gavs Tokyo Spelen trots att kejserliga armén ockuperade stora delar av Kina. Den festen inställdes men kompensation gavs 1964 bara 19 år efter Stillahavskriget som kostade 15-20 miljoner kineser livet (samma tidsrymd som förflutit sen demokratirörelsen krossades på Himmelska Fridens Torg).

Sydkorea var en brutal militärdiktatur när Seoul 1981 gavs värdskapet för 1988. Los Angeles vann OS bara två år efter Vietnam-krigets slut. Polis i Mexico City massakrerade ett okänt antal studenter bara veckor före OS-invigningen 1968. Och Moskva 1980...

Beijing förlorade 1993 kampen om värdskapet för OS år 2000 till Sydney med en ynka röst som senare visade sig köpt (jag upplevde själv besvikelsen och bitterheten på plats i Beijing och vi utlänningar uppmanades att hålla oss inomhus).

2001 vann Beijing omröstningen i Moskva utan misstankar om mutade IOK-delegater. Med IOK:s måttstock var processen demokratisk. Västvärlden såg Kinas enorma marknad och ville vara med i huggsexan. Ingen sa ett ljud om mänskliga rättigheter eller demokrati och även IOK:s utvärdering begränsades till anläggningar, infrastruktur och ekonomiska aspekter.

Det är först det senaste året som Beijings kritiker börjat tala om Berlin 1936.

Fördömandet av Kinas agerande är berättigat och Steven Spielberg hyllades som världens samvete när han hoppade av från sin roll vid invigningsceremonin. Men varken han, Mia Farrow, Richard Gere och andra i Hollywoodgänget har fördömt USA:s krigföring i Irak trots att invasionen är rättsvidrig enligt FN-stadgarna. Samma gäller många andra kritiker, också de mest högljudda i Sverige. Tystnaden om Irak, Afghanistan och Guantanamo har varit bedövande.

Kina har blivit en bekväm amerikansk syndabock, menar kineserna.
För Kina, IOK och rörelsens sponsorer var Beijings värdskap en dröm som blev sann.

Oerhört naivt men ingen tycks ha anat att OS genom extrem kommersialisering kunde förvandlas till ett vapen för politisk utpressning. Till råga på allt sätts press på idrottsmännen att stanna hemma medan de mäktiga sponsorerna – goda för tusentals miljarder dollar – går fria.
Protestera mot Kina men uppträd inte som rödgardister.

Bo Gunnarsson
Journalist i Beijing

Annons
Annons