Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Fotbollen som plötslig gemenskap

Göran Greider: Fotbollen som plötslig gemenskap

Annons

Det är märkligt vad en fotbollsmatch kan göra med en människa. Dagen efter att det svenska herrlandslaget i fotboll lyckats ta sig till VM, efter miraklet i Milano, känns livet lättare att leva. Nyss mörk och dyster november. Och efter matchen på måndagkvällen: Ny tillförsikt. Stjärnhimlen är klar. Orion pekar mot Plejaderna, som Orion alltid gjort, men man går med lättare steg i det frostvita gräset. Nej, jag har inte deltagit i någon match. Jag har bara suttit där nervöst, i helspänn, framför TV:n, och hejat på ett lag som spelar en match i andra änden av Europa. Ändå känner jag mig, liksom miljoner svenskar just nu, delaktig i denna seger.

MILANO 20171113Sveriges Marcus Berg och Andreas Granqvist jublar efter slutsignalen i måndagens VM-kval,.

Nationalismen är ett mysterium. Det finns många sorters nationalismer och många av dem plågar just nu världen, t ex Trumps, eller Kinas, eller Erdogans, eller Putins. Det finns ett slags nationalism som betraktar Nationen som något heligt och evigt, som nästan metafysiskt står utanför historien och förknippas med heroism och renande blodbad och som reserverar nationen till en enda kultur och till och med ett enda folkslag. Den nationalismen hemsöker Europa och världen.

Men det finns en mer avspänd nationalism. Den handlar om en naturlig och självklar längtan efter att känna gemenskap och kollektivism och talar till oss som de sociala varelser vi i grunden är. I moderna samhällen reduceras vi oftast till atomiserade individer på en marknad och det är knappt vi ens längre har några universella ideologier att bekänna oss till.

Men det finns en mer avspänd nationalism. Den handlar om en naturlig och självklar längtan efter att känna gemenskap och kollektivism och talar till oss som de sociala varelser vi i grunden är. I moderna samhällen reduceras vi oftast till atomiserade individer på en marknad och det är knappt vi ens längre har några universella ideologier att bekänna oss till. Den som kallar sig socialist kunde för bara en generation sedan känna att hen hörde till ett stort planetärt kollektiv och ingick i en kollektiv strävan efter att göra samhällen mer jämlika, demokratiska och rättvisa. Idag känner sig den som kallar sig socialist lika ofta – ensam.

Vi lever ju i den segrande och till och med mycket självgoda nyliberalismens era. Individen är alltings måttstock. Klasser anses ofta inte ens existera. Själv insisterar jag på min socialistiska identitet: den går före alla andra kollektiva tillhörigheter. Men den övertygelsen är också förknippad med sorg och nederlag efter trettio år av doktrinär marknadsliberalism och skenande ojämlikhet.

Men när ett landslag som så länge såg ut vara förlorat, som tycktes sakna alla stjärnspelare och som från början var dömt att förlora mot en av fotbollsvärldens giganter, Italien, plötsligt reser sig och med en gemensam lagansträngning – där ingen enskild spelare lyser högt över alla andra – och lyckas med det mirakulösa – då kommer plötsligt den där oerhörda känslan av glädje, samhörighet, kollektivt jubel. Den glädjen vill heller ingen annan illa. De allra flesta svenskar som såg matchen mot Italien kände efter slutsignalen med de gråtande italienska spelarna.

Hunden Stina tog det lugnt under matchen mot Italien, även när Italien pressade som värst.

Min äldsta bror, som under ett helt liv tränade olika handbollslag (och på slutet fick vara med och vinna ett SM med Skövdes damlag), skrev en artikel i sin lokaltidning för många år sedan där han spekulerade i att lagsporter alltid gynnar ett mer solidariskt vänstertänkande. Det var inför en valrörelse. De lokala högerpolitikerna hoppade på honom. Men det ligger verkligen något i det där: När vi efter matchen i Milano hörde spelare som Marcus Berg, Robin Olsen eller en tårfylld Andreas ”Granen” Granqvist tala om den kollektiva insatsen så kändes det just som ett uttryck för det evigt solidariska i oss människor: Vi är inte bara individer. Vi ingår också i ett sammanhang, ett lag, en gemenskap.

När vi efter matchen i Milano hörde spelare som Marcus Berg, Robin Olsen eller en tårfylld Andreas ”Granen” Granqvist tala om den kollektiva insatsen så kändes det just som ett uttryck för det evigt solidariska i oss människor: Vi är inte bara individer. Vi ingår också i ett sammanhang, ett lag, en gemenskap.

När Italien pressade som allra värst under måndagsmatchen låg hela tiden min hund Stina bredvid mig i soffan. Jag tittade ibland på henne. Hon sov för det mesta. Såg fullständigt avslappnad ut medan jag vred mig i något som närapå får liknas vid ångest. Ibland tittade hon upp, väckt av mina utrop. Snabbt bekräftade hon med en sömnig blick en annan gemenskap och somnade sedan om.

Annons
Annons
Annons