Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Platsernas bultande hjärta

Essä (Del 3 av 6)

Annons

Jag ser mig omkring i mitt arbetsrum. Metallerna i min mobil och i datorn har grävts upp i olika världsdelar. Programvaran är amerikansk, men säkert också till exempel indisk, och jag tror att datorn har tillverkats i Kina, även om den sålts via Irland.

TV-apparaten lär vara tillverkad i Turkiet, fastän den är inköpt i den lilla byn Björbo i Dalarna. Laxbitarna som ligger och tinar upp i köket har odlats i Norge. Vitkålshuvudet jag snart ska hacka kan ha blivit så stor tack vare den fosfor – viktig ingrediens i konstgödsel - som utvunnits i Marockos fosforgruvor (som snart för övrigt kommer att sina, med oöverskådliga följder för den globala livsmedelsförsörjningen).

Plasten i den lilla plastflaskan med nässprej på skrivbordet måste väl ha tillverkats av olja som kan ha pumpats upp i Mellanöstern. Och var har träden vuxit som blivit pappersmassa till tidningarna och tidskrifterna som ligger i travar i rummet?

Jag skriver början av den här artikeln i min lägenhet i Årsta, söder om Stockholm, och jag sitter då på en gammal antik stol som vi tagit med oss från Dalarna. Jag kommer att skriva slutet av denna text på en annan stol i Dala-Floda. Jag pendlar. Jag har gjort det i snart två årtionden.

Det händer ibland att jag vaknar upp på morgonen och inte vet om jag vaknar i Årsta eller i Dala-Floda. Jag är så överfull av platser att jag är platslös. Varje liten lokal plats är en larmande trafikkorsning där föremål från alla världens hörn strålar samman.

Vy över Västerdalälven i närheten av Dala-Floda. Foto: Göran Greider.

När jag tänker på det riktigt intensivt får jag en känsla av att jag befinner mig i ett svävande tillstånd. Och jag vill landa. Dagligen hör jag hundratals namn på avlägsna städer, platser och orter ljuda till i nyhetsflödet.

Jag kan ibland uppleva att jag formligen kastas mellan platserna som nämns, ofta i direktsändning, i nyhetsrapporteringen: Mosul, New York, Sollefteå, Shanghai. Historiskt sett är detta enorma flöde genom våra medvetandet något fullkomligt nytt. När min farfar var barn möttes han i det dagliga livet bara av namnen på näraliggande byar.

Ett skäl till att så många människor, inklusive jag själv, älskar SvT:s Antikrundan är att där tycks vi få en chans att gå ner för landning – när ett föremåls historia avtäcks och tråden kan följas tillbaka till ett landskap, en specifik plats, ibland en unik människa.

Allra mest platslös känner jag mig nog när jag sitter i en bil eller ett flygplan. Platser definieras på sätt och vis av att det finns ett kännbart avstånd mellan två punkter, två platser.

Jag känner i min kropp hur långt det är att gå från byn Hagen i Västerdalarna till ICA-butiken några kilometer bort på andra sidan älven. En blick på min cykel som står utanför logen säger mig något om hanterbara, överblickbara avstånd.

Jag känner i min kropp hur långt det är att gå från byn Hagen i Västerdalarna till ICA-butiken några kilometer bort på andra sidan älven. En blick på min cykel som står utanför logen säger mig något om hanterbara, överblickbara avstånd.

Samma sträcka, från byn till butiken, i en bil känns knappt alls i kroppen. I bilen blir jag underligt platslös. I kabinen på ett flygplan uppstår ovanför molnen snabbt en känsla av att vara helt stillastående. Orörlig förflyttar jag mig över Atlanten.

Det närmast tvångsmässiga charterresandet till solen och stränderna i Thailand som många svenskar ägnar sig åt, går inte till en ny, främmande plats – utan bara till en annan del av det svenska medvetandet.

Detta är del 3 av 6 i en serie om vår tids platslöshet och längtan efter en plats att älska.

Annons
Annons
Annons