Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider ser en dansbandsfilm

Annons


Varje sommar exploderar dansbandsveckan i Malung i Västerdalarna. Och den blir större för varje år - senast drog den 40 000 besökare. Jag har bara passerat förbi under folkfesten men jag har sett dom - husvagnsfolket, den breda svenska arbetarklassen, de medelålders fansen. Vevar man ner bilfönstret känner man doften av evig sommar och grillolja och får känslan av att halva Sveriges kollektiva minne koncentrerats till en enda plats.

Därför blir jag litet förvånad när jag ser dokumentärfilmen ”Får jag lov - till den sista dansen?” Filmen är vackert vemodig. Den sörjer en musik som en gång blomstrade men som nu sägs vara på väg bort.
Eller rättare sagt: mördades, av discon, av ökade lönekostnader, av folkparksdöden. Truckföraren Kjell, sångare i Bengt-Hennings, säger litet generat att hans dotter kanske inte ens lyssnat till plattorna han spelat in, ja han misstänker att hon skäms över att farsan håller på med sån musik. Jag fruktar att hans misstankar stämmer: Inget är så otrendigt som dansbandsmusik. Så har det alltid varit. Jag känner mig själv som en idiot, men en fantastiskt stolt idiot, när jag tänker på att jag en gång medverkat i ett dansband.
Filmaren, Joakim Jalin, har varit dansbandstrummis. Han vet vad han filmar. Men det är en brist att han berättar så litet om fansen och alla dom som gått och dansat till den här musiken. Den ende brukaren av denna bruksmusik vi får möta skildras visserligen kärleksfullt men görs ändå till en udda figur. Vart tog den stora, vanliga publiken vägen? Jag tycker nog att det överlägset bästa som gjorts om dansbandsmusiken fortfarande är Colin Nutleys Black Jack. Jalins film känns ibland väl mycket som ett fördjupande inslag i nya Aktuellt.
Den svenska dansbandsmusiken steg fram ur sextiotalets popmusik och i några årtionden ekade den som en stor, svettig kärlekssång ut över Sverige. Ett enda band är något av genrens urcell: Flamingokvintetten, om vars första fyrtio år Jalin för övrigt gjort en dokumentär.
Men var så säker: den dag denna musik helt är utdöd, då kommer den att upphöjas till folkmusik, kanske bli kult även i en och annan innerstadslägenhet. Och dubbelnamnen på dansbanden kommer att förundra oss som gåtfulla tecken i Roms katakomber: Kjell-Arnes, Bengt-Hennings, Lasse-Stefanz, Bert-Bennys, Kurt-Hagers, Mac-Thonys, Curt-Mortenz, Larz-Kristerz och så vidare.

GÖRAN GREIDER

Annons
Annons