Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Varning för perfektionskulturen!

Göran Greider:
Varning för perfektionskulturen!

Annons

Det politiska året 2018 inleds i Sverige med – personstrider. Och jag är utled på det. Valet detta år kan vara ett av de viktigaste på år och dag. Det är i år högerpopulismen ska besegras och det är i år striden måste stå om den enorma systemförändring i riktning mot välfärdskapitalism som frågan om vinster i välfärden handlar om. Nyligen har ett uppror inom en nedrustad och underbemannad förskolevärld dragit igång som känns viktigare än det mesta. Men valåret öppnar med personstrider inom de rödgröna partierna.

Lars Ohly meddelar att han lämnar Vänsterpartiet och jag tycker det är sorgligt att det ska gå på det sättet. Det är alldeles utmärkt att Vänsterpartiet verkligen tagit vittnesmålen mot hans sexuella trakasserier på allvar och utan att tveka ställt sig på den utsatta kvinnans sida. Ett feministiskt parti är skyldigt att göra det. Det har socialdemokratin inte lyckats med i fallet Urban Ahlin, trots att det där förefaller – jag skriver förefaller, för inte heller här finns som bekant några domstolsprotokoll att utgå från - vara värre saker som inträffat när det gäller mångåriga sexuella trakasserier. Vänsterpartiet har i det avseendet agerat bättre.

Det är alldeles utmärkt att Vänsterpartiet verkligen tagit vittnesmålen mot hans sexuella trakasserier på allvar och utan att tveka ställt sig på den utsatta kvinnans sida. Samtidigt har Lars Ohly bett om ursäkt och enligt egen utsago försökt ta itu med sina problem och sitt beteende genom att söka professionell hjälp, vilket är motsatsen till en Urban Ahlins blånekande.

Samtidigt har Lars Ohly bett om ursäkt och enligt egen utsago försökt ta itu med sina problem och sitt beteende genom att söka professionell hjälp, vilket är motsatsen till en Urban Ahlins blånekande. Ett parti som annars har en progressiv syn på rehabiliteringen av dem som hamnat snett i samhället, borde väl kunna hantera Ohly bättre – någon kriminell ”förövare” är han inte. Han är heller ingen som surar över Metoorörelsen utan ställer upp på den. Istället tycks han ha mötts av en ganska doktrinärt straffande ton.

UMEÅ 20130818Lars Ohly, en sommardag.

Naturligtvis vet ingen utomstående exakt hur diskussionerna har gått mellan Ohly och partiledningen. Jag skulle tro att båda parterna förmodligen har fastnat i sina låsta positioner. Och Vänsterpartiet har alltså inte uteslutit honom. Men han har uppenbarligen känt sig så ovälkommen att han tar det drastiska beslutet – för drastiskt är det om man betänker att han varit partiets ledare – att lämna sitt parti. Han uppmanar till och med ända in i kaklet människor att gå med i Vänsterpartiet.

Hade Ohly varit partiledare för Vänsterpartiet när vittnesmålet från den utsatta kvinnan kom i höstas – ja, då hade han naturligtvis varit tvungen att avgå från sin post med omedelbar verkan. I Dalarna har avgångskrav rests mot Leif Lindström för en auktoritär ledarstil och även om han självmant borde avgå, så vore det magstarkt att utesluta honom ur det parti han kämpat i så länge eller få honom att känna sig så ovälkommen att han lämnar det.

Skadeglädjen hos borgerlighet och höger har märkts av en hel del. De myser över att det mest är rödgröna politiker och en opinionsbildare på Aftonbladet som visat sig vara sexuella trakasserare. Men det beror givetvis på att de feministiska idealen är så oerhört mycket starkare på den rödgröna kanten. Precis av samma skäl har Metoorörelsen fått ett särskilt starkt genomslag i just Sverige: Här finns en jämställdhetsskultur och jämställdhetsideal att bygga på och ta avstamp från. Vad gäller jämställdhetspolitik är det ju uppenbart att de många skattelättnader som borgerligheten förespråkar går mer eller mindre oavkortat till redan välbetalda män.

Men där det finns riktigt starka ideal finns det också alltid en risk för ett slags perfektionskultur: Enbart de hundraprocentigt perfekta godkänns. Ängslighetskulturen breder då lätt ut sig. Alla blir rädda för att säga något litet fel. Och då tycks det inte spela någon roll om den som begått övertramp verkligen försöker bättra sig, be om ursäkt och slå in på en bättre väg.

Men där det finns riktigt starka ideal finns det också alltid en risk för ett slags perfektionskultur: Enbart de hundraprocentigt perfekta godkänns. Ängslighetskulturen breder då lätt ut sig. Alla blir rädda för att säga något litet fel. Och då tycks det inte spela någon roll om den som begått övertramp verkligen försöker bättra sig, be om ursäkt och slå in på en bättre väg. Den perfektionskulturen har stärkts av de sociala mediernas enorma inflytande, där allt reduceras till ett gilla eller inte gilla, till ont och gott. Det slutar lätt i ett totalt fokus på enskilda individer, medan de stora samhällspolitiska frågorna kommer i skuggan.

STOCKHOLM 20170912Talman Urban Ahlin under riksmötets öppnande 2017.

Om det är något parti som slagits för den kriminalpolitiska principen att den som gjort misstag ska få en chans igen så är det ju Vänsterpartiet. Men det märks inte i hanteringen av Ohly. Att säga det är inte att ställa sig på samma sida som dem som ojar sig över den politiska korrektheten: Att vara politiskt korrekt är att hålla på sina progressiva ideal och det förblir modigt och nödvändigt, särskilt i en tid när högerextremism och rasism är starka. Men att vara politiskt korrekt är något annat än att fastna i ängslighets- och perfektionskultur.

Om det är något parti som slagits för den kriminalpolitiska principen att den som gjort misstag ska få en chans igen så är det ju Vänsterpartiet. Men det märks inte i hanteringen av Ohly.

Kort sagt: Vänsterpartiet verkar ha varit lite för hårt mot en Lars Ohly som öppet kämpar för att gottgöra sina misstag.

Annons
Annons
Annons