Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Greider börjar läsa en omtalad dagbok

Annons


I fredags förmiddag klev jag in i Bonnierhuset på Sveavägen för att sitta en stund med min redaktör och gå igenom den bok om Dan Andersson som jag kommer med i höst. Men det var, journalistiskt sett, rätt dag att stiga in i den litterära avdelningens korridorer. Det sorlade av Lars Norén.

Denna fredag utgavs ju dramatikern Lars Noréns 1600-sidiga ”En dramatikers dagbok”. Genom korridorerna ekade ropen från folk som just läst någon recension någonstans i pressen av hans dagbok. Ilskna utbrott hördes mot de inskränkta recensenterna på DN och Expressen. Jag pratade med min förläggare, som noga vaktade sitt eget exemplar av Norénboken – han trodde att förstaupplagan nog kunde bli svår att få tag i. Men jag fick till slut faktiskt tag på ett exemplar av boken.



När jag vid lunchtid gav mig ut på stan igen, med den tunga, svarta dagboken i en kasse i handen, mötte jag på en gata en av de personer som angripits i Noréns bok. Han verkade bara vara glad över det.



Under veckan hade min misstro mot Norén vuxit. I massmedia hade de många personangreppen lyfts fram, kanske ingick det i förlagets marknadsföring. Norén själv hade i intervjuer som vanligt vägrat erkänna att det han skriver ger honom makt, en inställning som inte bara är naiv, utan direkt dum: Det är klart att denne man har makt, i alla fall i kulturvärlden. Så varför alla dessa personangrepp? Jag fick en hemsk känsla av att kulturvärlden hade fått sitt svar på Alex Schulmans elakheter - och det gjorde mig ledsen: Sedan jag var sexton år har jag läst hans dikter och älskat dem mer än de flesta andra svenska poeters.



Först på lördagkvällen sätter jag mig ner och börjar läsa denna dagbok. Jag sjunker ner i läsfåtöljen i Hagen, Västerdalarna, långt från Bonnierhuset och DN-skrapan och det tror jag är bra: att läsa Noréns utgjutelser på avstånd ger dem rimligare proportioner. Namnen på angripna kritiker och skådisar i Stockholm bleknar: de kunde lika gärna vara namn på fiktiva romanfigurer. Och jag är omedelbart fångad av denna svarta bok. Efter ett par, trehundra sidor inser jag att de där personangreppen verkligen inte är det viktiga i boken. Hans dagbok liknar istället de dagboksdikter han skrev i synnerhet på sjuttiotalet – oerhört enkla men bråddjupa iakttagelser om jaget, omgivningen, världen. Den enda men avgörande skillnaden är att Norén då, för trettiofem år sen, skrev i ett underläge: han hade inga pengar, var bara en ovanligt bra lyriker och bakom sig hade han sitt första men misslyckade – kritikerna ansåg i alla fall det – försök som dramatiker. Då blev det explosiva dagboksrader, en fallskärmslös förtvivlan.



Dagens Lars Norén är en man med makt och ställning i kulturlivet, han är Sveriges mest uppburne dramatiker och hans pjäser spelas över hela världen. Hans liv är inte bara medelklassigt. Det är på något sätt till och med övre medelklassens värld, om än i de utkanter som utgörs av de konstnärliga skikten i Europas storstäder, som skrivs fram i dagboken: Östermalmsvåning, hus på Gotland, ett liv där pengar liksom upphört att existera därför att han har så gott om dem. Norén retar sig på alla medelklassröster han hör på radion, men själv är han ett ekorum för just denna medelklass – eller snarare: dess skugga. Hatobjektet nummer ett är Dagens Nyheters kultursida. Det känns på något sätt underligt att läsa hans hat mot kritiker på DN, eftersom den norénska rösten i mina öron låter just så utpräglat DN-kultursidig!



Men så är det nog: Norén är själva skuggan som faller från den idag överallt segrande (svenska) medelklassen. I den meningen är han nästan en vålnad från den tidiga, mer kulturmedvetna borgerlighetens tid: Konstnären som enfant terrible, som revoltör – men inom systemet. Och därför har han nästan ingenting intressant att säga när det gäller samhällskritik, varken i dagboken eller i sina dramer. När han på nittiotalet tog steget ut i en annan värld än sommarverandornas ångest, ja då blev det till de utslagnas och kriminellas värld: Förmodligen är Norén konstitutionellt oförmögen att skildra låt oss säga en genomsnittlig LO-familjs inre liv. Några intressanta politiska analyser finns helt enkelt inte i denna dagbok.



Så vad finns det där? Det finns ett svidande naket och enkelt språk som gör att jag inte kan sluta läsa. Sent på lördagskvällen har jag väl kommit ett par hundra sidor in i boken, men exakt hur långt vet jag inte; sidorna är nämligen inte numrerade i detta jätteverk. Men det räcker med att han skriver några enkla rader om att gå genom Humlegården en morgon så är jag fast. Eller hans sätt, under en repetition i Oslo, att med minsta tänkbara medel inregistera hela kraften hos en annalkande förälskelse i en ung skådespelerska.



Det är genialt. Och fastän nästan ingenting i denna norénska dagboksvärld pekar utanför hans sociala position, finns det en rymd och ett ljus över allt han skriver som förhöjer också läsarens iakttagelseförmåga. Jag har över tusen sidor kvar att läsa. Jag lär mig inte mycket av det, men ögonen vidgas, jag blir vaknare.



Göran Greider

Annons
Annons