Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Greider: Euron är en katastrof

Ledare

Greider: Euron är en katastrof

Ekonomer som är fly förbannade över vad åtstramningspolitik gör med människors liv är det ont om. Men en känner jag till. Tillsammans med sin hustru äter han en dag middag med en nordeuropeisk politisk ledare. Han undrar över åtstramningspaketen som haglar över Grekland och om politikern verkligen fattat vad de gjort med riktiga människors liv. Men får bara ett överlägset leende tillbaka: De skulle inte slarvat med ekonomin.

Joseph Stiglitz, före detta chefekonom på Världsbanken och rådgivare till amerikanska regeringar, tvingas i sin nya bok ”Euro; hur en gemensam valuta hotar Europas framtid” (Atlantis), konstatera att en fullständig ”brist på empati” präglar eurons politiska förespråkare.

På senare år har den europeiska monetära unionen kommit i skuggan av flyktingkris, högerpopulism och inte minst Brexit. I själva verket är det en ekonomisk recession av världshistoriska mått som stampat fram mycket av de politiska kriserna i Europa, och eurosystemet är främsta roten till problemet. Jodå, Stiglitz är en varm anhängare av Europatanken, men han ser hur euron och dess institutioner fördjupat klyftorna mellan länderna och ökat ojämlikheten.

I själva verket är det en ekonomisk recession av världshistoriska mått som stampat fram mycket av de politiska kriserna i Europa, och eurosystemet är främsta roten till problemet.

”Likt medeltida åderlåtare” tvingade Trojkan Grekland till åtgärder som ströp ekonomin, stampade fram hundratusentals arbetslösa och fattiga och fick självmordsfrekvensen att raka i höjden. Var det ”grekernas” fel? Nej, Stiglitz avskyr idén att skylla på offren. Skyldiga är istället arkitekterna bakom den gemensamma valutan, euron, och makthavarna i Europeiska centralbanken som hellre räddar banker än människor.

Stiglitz bok sågar europrojektet.

Den gemensamma valutan och den gemensamma räntan tog ifrån enskilda länder de viktigaste anpassningsmekanismerna som finns i en ekonomi när en finansiell chock inträffar – att valutan kan sjunka och räntan sättas så att den passar landets läge. Stiglitz argumentation bygger på mängder av statistik. Och kanske den viktigaste är den som visar följande: Att hela euroområdet har fråntagits välfärd och framtidsutsikter på grund av euron. ”Euroområdet har presterat sämre på alla punkter än de länder i Europa som står utanför det, och sämre än USA”. Många förvånas säkert över Stiglitz siffror som visar att inte ens Tyskland har lyckats särskilt väl. Snart kan vi tvingas tala om ”Europas förlorade kvartssekel”. Och vad denne ekonom då avser för förluster är framförallt de mänskliga; han ser hur ”samhällskapitalet” förstörts. Jag har aldrig sett en starkare, iskallare och samtidigt mer ilsken vidräkning med europrojektet.

Snart kan vi tvingas tala om ”Europas förlorade kvartssekel”. Och vad denne ekonom då avser för förluster är framförallt de mänskliga; han ser hur ”samhällskapitalet” förstörts. Jag har aldrig sett en starkare, iskallare och samtidigt mer ilsken vidräkning med europrojektet.

I Sverige drömmer knappt någon om euron längre, utom möjligtvis Liberalerna - och debattören och författaren Per Wirtén. Wirténs nya bok, ”Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater” (Bonniers), är trots den högtflygande undertiteln på ett plan ett fint och känsligt resereportage från den europeiska kontinenten. Han kliver på ett tåg i Sofia, far genom fattiga områden och in i rikare, diagonalt genom Europa tills han kommer till London. Ett gripande sidotema i boken är författarens ögon, i mycket bokstavlig mening: han har varit nära att mista synen.

På ett annat plan är Wirténs bok en drömmares bok: Han drömmer om ett enat, federalt Europa, ett Europas förenta stater. Kärnan i den drömmen är just den euro som Stiglitz sågar med fotknölarna: ”Under de närmaste tjugo åren blir försöken att slutföras och ordna valutaunionen en ödesfråga.” Jag läser böckerna efter varandra. Känslan är stark av att Wirtén inte greppat vidden och djupet av den katastrof som eurosystemet faktiskt ställt till med. Och hans lösning är att göra EUs institutioner mäktigare.

Stiglitz, å sin sida, är sannerligen ingen litterär reseskildrare. Men hans fantasi är ändå starkare än den drömske Wirténs. Stiglitz konstaterar att det bästa kanske vore att Tyskland trädde ut ur euron. Landet har levt högt på en för tysk ekonomi undervärderad gemensam valuta. Handelsöverskotten landet skaffat sig, genom att hålla tillbaka löner och välfärd, ser han som närmast brottsliga, eftersom dessa i andra delar av Europa skapar underskott. Han leker med den gamla keyenesianska tanken på en skatt på överskott. Stiglitz tror att en skilsmässa från euron inte skulle bli särskilt problematisk för exempelvis Grekland och han är förvånansvärt litet orolig över hur det ska för Stor-Britannien efter Brexit. Han laborerar även med idén om en nordeuropeisk euro eller åtminstone en flexibel euro.

Stiglitz tror att en skilsmässa från euron inte skulle bli särskilt problematisk för exempelvis Grekland.

Under ett och ett halvt årtionde har ett enormt drama utspelat sig i Europa: euron. Kanske borde det beskrivas som ett slags ekonomiskt krig. Det har lämnat fattigdom och utebliven framtidstro efter sig. I Frankrike blev en eurofantast president. Ödesfrågan euron har, tyvärr, överlämnats åt de högerextrema eftersom europeisk socialdemokrati inte vågar utmana europrojektet.

Mot varandra i eurons Europa står alltså medeltida åderlåtare och rasister. Herregud, säger jag.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons