Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Greider läser om suset av skog i litteraturen

Annons


Jag sitter och läser en underbar bok om skogen på busshållplatsen – och jag gör det under en stor reklamskylt om skogen och klimatet. Det finns en nätadress där. När jag kommer hem går jag in på den och finner vad jag fruktar: Först får jag med en musdragning med motorsåg fälla en stor tall och sen får jag veta att det jag gjort är bra för klimatet. Träd är nämligen kolsänken, uppfångare av koldioxid – så kalhuggning är en god sak bara nya plantor sätts igen.

Naturligtvis är det skogsindustrin som står för kampanjen och inte ett ord nämns om den artutplåning som följer med avverkningen.

Den skogsbok jag läser är skriven av Johannes Ekman, journalist på Sveriges Radio, och den heter Skogen i vårt inre, utmark och frihetsdröm (Carlssons förlag). Det enda jag saknar i den är ilskan över den propaganda som skogsindustrin bedriver och som gör att vi inte förstår vad som idag äger rum i svenska – eller ryska eller finska – skogar: Utrotandet av hela ekosystem. Men Ekman börjar i en annan ände: De skogsekon vi ännu har i oss och som ljuder genom så oerhört mycket skönlitteratur.



Genom otaliga citat från Dante till Ekelöf, från Gilgamesheposet till Kalevala, från Stina Aronsson till Bengt-Emil Johnsson och Sven Rosendahl och Dan Andersson – mest män, för övrigt - reser sig en susande skog av röster kring läsaren. En gång var Europa täckt av en väldig lövskog, det var där romarna gick på pumpen mot germanska stammar, och Sverige är uthugget, glänta efter glänta, ur ett tjockt täcke av skog. Ekman ser i telefonkatalogen hur mycket skog som finns i efternamnen – Lindgren, Granberg, Skogman – och att t-banestationernas namn hämtats ur det vilda: Västra skogen, Hallonbergen, Rågsved. Ja, själva ordet bok är ett minne av skogen: Bokträ var lämpligt att karva skrivtecken i och Gutenberg använde bokträ i sin tryckerihantering.

Håller skogen på att bli trendig? Förra året kom ju Kerstin Ekman med sin essä Herrarna i skogen: detaljerad och skarp men också en smula tungläst. Johannes Ekman gör på ett annat sätt – med kulturjournalistens lätta hand skriver han en njutbar och personlig skogsbok. Den gör inte anspråk på att vara debattboken Tyst skog, eller en bråddjup essä; nej, här är ett fyrahundrasidigt collage där man hela tiden förnimmer Ekmans välbekanta radioröst - och det som är skogen i Johannes Ekman är också skogen i mig.

Med viss sorg läser jag dock hans bok. Den avlyssnar dessa ekon i en tid när nästan all skogsmark förvandlats till virkesåkrar och gröna industrihallar. Vår inre skog blir synlig först när den yttre nästan är borta.

GÖRAN GREIDER

Utlyft citat: ”En gång var Europa täckt av en väldig lövskog, det var där romarna gick på pumpen mot germanska stammar, och Sverige är uthugget, glänta efter glänta, ur ett tjockt täcke av skog.”

Annons
Annons