Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Greider: När en enkel svetsare sa ifrån!

Greider: När en enkel svetsare sa ifrån!

Annons

“Jag är en enkel svetsare - men jag kan läsa”. Det är fullt möljigt att det där faktiskt var höstens viktigaste politiska replik. Den fälldes av statsminister Stefan Löfven i en riksdagsdebatt förra veckan. Moderatledaren Kristersson hade just åberopat en samling gudomliga ekonomer, höjda över allt mänskligt förnuft, för att kritisera Löfvens påstående att borgerliga regeringar alltid lämnar stora underskott efter sig. Och Löfven blev spontan och slängde ur sig repliken.

“Jag är en enkel svetsare - men jag kan läsa”. Det är fullt möljigt att det där faktiskt var höstens viktigaste politiska replik.

Jag och många med mig blev glada, för att inte säga upprymda över Löfvens spontana replik. Det är alltid en lika glädjande sak att se någon slå till med det underifrånperspektiv som finns i själva kroppen, i de mest grundläggande klasserarenheterna. Faktum är att Löfven genom åren utsatts för en del nedlåtande klassarrogans för sin bakgrunds skull. Kan vi verkligen ha en före detta svetsare som statsminister? Det säger något om hur nära ytan det öppna klassföraktet ligger i detta Sverige.

En svetsare agiterar.

I en tid när antalet miljardärer blivit fler samtidigt som de fattiga blivit fler är det viktigare än någonsin för socialdemokratin att tala om klass. I slutändan är det inte och ska inte vara en politikers bakgrund som avgör hur argumenten ska bedömas. Men det spelar en oerhörd roll att klassamhället är närvarande i den politiska debatten och att det bärs fram av personliga erfarenheter. Det gäller också könet och etniciteten. Att människor som på grund av klass, kön eller etnicitet – tre kategorier som för övrigt ofta sammanfaller - ofta känner sig uteslutna ur politiken får chansen att identifiera sig med olika politiker är avgörande.

En förklaring till högerpopulismens frammarsch är utan tvekan att många väljare på den undre halvan av klasstegen fått svårare att identifiera sig med de ledande politikerna. Socialdemokratin har alltmer sällan vågat tala tydligt om klassamhället. Partiet var länge långt mer intresserat av att nå välbeställda i storstädernas medelklassområden än normal- eller låginkomsttagare i förorterna och på landsbygden. På senare tid, inte minst efter Trumps valseger och efter Brexit, har partiledningen möjligen fått upp ögonen för att folk på landsbygden och i landsorten är de väljare som kan avgöra ett val.

En förklaring till högerpopulismens frammarsch är utan tvekan att många väljare på den undre halvan av klasstegen fått svårare att identifiera sig med de ledande politikerna. Socialdemokratin har alltmer sällan vågat tala tydligt om klassamhället. Partiet var länge långt mer intresserat av att nå välbeställda i storstädernas medelklassområden än normal- eller låginkomsttagare i förorterna och på landsbygden.

Men inte bara det: Det finns på tok för många karriärister i det socialdemokratiska partiet. De senaste tio åren har vi sett en rätt fantastisk parad av tidigare ledande socialdemokrater som plötsligt tagit klivet över till toppjobb inom näringslivet – från Pär Nuder till Tomas Östros - utan att blinka. Senaste karriärexemplet är förstås Tomas Bodström, en gång justitieminister. Han satte sig tillrätta i styrelsen för ett fifflande pensionsbolag vars boss nu letts bort i handklovar. Ändå ville regeringen utse honom till landshövding i Stockholm. I lördags fick han dock sparken av samma regering.

De senaste tio åren har vi sett en rätt fantastisk parad av tidigare ledande socialdemokrater som plötsligt tagit klivet över till toppjobb inom näringslivet – från Pär Nuder till Tomas Östros - utan att blinka. Senaste karriärexemplet är förstås Tomas Bodström, en gång justitieminister.

Fler svetsare, undersköterskor, lastbilschaufförer, städare – och hundra andra yrkeserfarenheter - behövs i arbetarrörelsen. Tittar man på statistiken över valdeltagandet är det ganska förfärande siffror: En betydligt större andel tjänstemän än arbetare går och röstar. Runt 1968 var andelen arbetare och tjänstemän som gick och röstade faktiskt densamma. Men sedan dess har skillnaderna tilltagit.

Arbetarklassen är numerärt lika stor idag som tidigare, men den är utspridd på mindre arbetsplatser och mer svårorganiserad. Det var lättare att nå femtusen stålarbetare på en enda arbetsplats i Borlänge för trettio år sedan än att nå samma mängd arbetare i tjänstesektorn. Och det är framförallt den mångetniska arbetarklass som finns i de så kallade utsatta förortsområdena som i minskande grad deltar i den demokratiska processen.

Det finns inga enkla människor. När det heter om människor som kommer från arbetarklass att de har en ”enkel bakgrund” brukar jag bli förbannad. En uppväxt i arbetarklass är nämligen en mer komplicerad och svårare sak än en uppväxt i övre medelklassen. När Löfven utbrister att han är en ”enkel svetsare” – ja, då gör han egentligen livet och samhället mer komplext. Och framförallt gör han med de där orden en moderat oppositionsledare till en naken representant för en nedlåtande samhällselit.

Annons
Annons
Annons