Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Högskoledebatt: En avgrund mellan Falun och Borlänge?

+
Läs senare
/
Ledare

Falun och Borlänge ligger två mil från varandra, det tar en halvtimme med buss från port till port. Skulle någon reagera om t ex Stockholms universitet hade sina institutioner utspridda på det viset? Knappast. Går det inte att ha fysiska möten även om det är halvtimmes restid? Blir det intellektuella klimatet sämre? Och kan inte SSAB samarbeta med forskare även om de finns två mil bort?

I många sammanhang talar lokalpolitikerna sig varma för att Falun och Borlänge ska vara en region och man har antagit en gemensam översiktsplan. Vad man än tycker om lokaliseringen känns det som en pseudofråga.

Borde vi inte kunna vara på väg bort från de här stereotyperna med karaktären på Borlänge respektive Falun? Jag bor i Falun men kan inte känna att det är en särskilt intellektuellt högtstående stad med några dominerande kultursociologiska koder. Visst, här finns flera höginkomsttagare och flera tjänstemän än i Borlänge och utbudet av kulturevenemang är större och därmed är det flera som går på teater och konserter. Men här finns också industrier och industriarbetare, handelsanställda och hantverkare (varav en del nog också går på teater och konserter). I ingen av städerna känns högskolan som märkbar i det offentliga livet.

Högskolans roll i regionen handlar också om kunskapssyn. Det samhällssystem som håller på att köra den här planeten i botten hänger intimt ihop med vår bild av världen som den är idag och vilka kunskaper vi behöver, vilka kompetenser för att fungera som medborgare och i våra yrkesroller. Högskolans tredje uppgift – att samarbeta med det omgivande samhället – tolkas oftast som samarbete med näringslivet. Därmed är tillväxten i fokus.

Ska vår civilisation klara de utmaningar vi står inför måste vi börja tänka i helt andra banor. Hur skulle vårt system för att lokalt försörja oss med det vi mest behöver kunna fungera resurssnålt, bland annat utan energikrävande storskaliga transporter? Det skulle innebära mer av lokal produktion. Vi måste tänka oss nya sätt att bedriva jord- och skogsbruk, att bygga hus, att ordna person- och godstransporter resurssnålt, att producera de verktyg och maskiner vi behöver.

Och då behöver vi nya tekniska lösningar och nya kompetenser i våra yrkesroller. Eskalerande ekonomiska klyftor och sociala motsättningar kräver också nya verktyg där högskolan borde kunna bidra. Vi behöver ett nytt tänkande i samhällsbyggandet, där samhörighet och mänskliga kontakter blir viktiga. När parismötet sjunkit undan i det allmänna medvetandet kommer säkert det mesta att återgår till det gamla vanliga och vi kan fortsätta med detaljlösningar utan att behöva tänka om i grunden. Högskolan har en potentiell möjlighet att bidra till en förändring.

För att göra det behöver man kasta en del akademisk barlast över bord.

Bernt Lindberg

Falun

Tidigare inlägg om Högskolan Dalarna: Göran Greider 15/12”; Ove Pettersson 20/12; Erik Westholm 28/12; Göran Greider 29/12; Carl-Oskar Bohlin 5/1; Ronny Svenson 7/1: Fler inlägg kommer!

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons