Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Journalisten Urban Hamid var i Bagdad när invasionen startade

Annons


Irakisk TV visar den ena bildsekvensen efter den andra med Saddam Hussein.
I en scen står han på ett podium iklädd en av sina många konstiga hattar, i högra handen håller han ett jaktgevär som han riktar upp i luften.

Plötsligt kramar han avtryckaren. Rökpuffar stiger sakta upp i himlen, nästan i slowmotion. Andra sekvenser visar honom i hans gröna uniform och svarta basker. Leende står han och pratar med irakiska soldater. Timme ut och timme in spelas marschmusik och fosterländska sånger. Bilderna av den irakiske diktatorn varvas med marscherande soldater och den ena vågen efter den andra av rysktillverkade stridsvagnar som väller fram i TV-rutan.

Jag går och lägger mig men kan inte somna. En känsla av oro och ovisshet smyger sig över mig som förmodligen delas av fyra miljoner Bagdadbor denna något kyliga natt i Bagdad. Bushs tidsfrist har gått ut och alla bara väntar på att den amerikanska attacken mot Irak ska inledas.

Så småningom lyckas jag sjunka ner i en orolig sömn. Plötsligt vaknar jag upp, går ut på balkongen och tittar ut över en mörklagd Tigris, i bakgrunden syns Saddam Husseins palatskomplex. Mörkret exploderar av små blixtar som lyser upp delar av floden och byggnaderna. De dova knallarna ekar mellan hotellen. Så börjar den amerikanska invasionen av Irak tidigt på morgonen den 20 mars 2003. Militärt blir det en framgång - baathregimen besegras på cirka tre veckor - ur en mänsklig och moralisk synvinkel var det och är det ett katastrofalt misslyckande.

Bagdad föll den 9 april. I staden rådde försiktiga och lite återhållna glädjeyttringar. -Thank you Bush! Thank you Bush, sluddrar en äldre man i passagerarsätet i en gammal Passat, eller Brazili, som irakierna kallar den Brasilien-tillverkade bilen som importerades en masse av baath-regimen. I högra handen håller han ett Martiniglas. En ensam grön oliv flyter omkring i den genomskinliga vätskan.
Runt omkring honom står amerikanska soldater, stridsvagnar och militärfordon posterade. Ett lämmeltåg av bilar och människor tar sig fram till en tvåvånings kontorsbyggnad tillhörande något irakiskt statligt verk. Kontorsstolar, luftkonditioneringsaggregat, fläktar, dörrar och lampor bärs ut och lastas i bilarna. De amerikanska soldaterna står bara och tittar på medan de fullastade fordonen åker fraktar bort bytet.

Redan efter ett par dagar fick man en fingervisning om att de krafter som släppts loss inte skulle vara helt enkla att tygla.
Museer runt om i landet plundras och skövlas - inte ens sjukhus eller bostäder skonas. Det finns ingen som kan stoppa den våg av våld och rån som sköljer över Irak. De som skulle ha kunnat stoppa anarki och kaos - polisen och militären - dem har Paul Brehmer givit sparken.

Ett land som styrts under flera decennier med järnhand av baathpartiet lämnas utan någon ordningsmakt eller militärmakt som kan kontrollera den sönderfallande staten eller dess gränser.
Resultatet blev ett maktvakuum som snabbt fylldes av beväpnade grupper, varav många före detta irakiska poliser och militärer, som nu var utan arbete och inkomst. Utöver dessa sökte sig även personer som stöttade Saddam Hussein hit.

Eftersom gränserna var obevakade, tog sig milisgrupper, utländska militanta jihadis och al-Qaidamedlemmar och andra terrorister in över de öppna gränserna. Drivkraften för dessa var i vissa fall pengar, i andra fall har det varit politiska eller religiösa motiv, ibland har de sammanfallit.
Säkra uppgifter på hur många Irakier som har kidnappats, avrättats eller dödats av bilbomber är svåra att få fram. Enligt WHO ska runt 151000 ha dödats medan Lancet sätter siffrorna betydligt högre: 65 0000!

På sista tiden har det kommit in rapporter om att läget är bättre och att färre människor dödas i landet. Men att låta dödstal utgöra den måttstock som mäter irakiernas livssituation är missvisande. För att inte säga cynisk! För då blir dödandet något legitimt och accepterat.
Rapporterna kan också vara ett utslag för ett desperat önsketänkande - man letar efter något positivt att rapportera om ifrån Irak. USA håller presidentval i år. Och svenska politiker behöver en förevändning att stoppa flyktingströmmen från Irak och vill kunna skicka tillbaka flyktingar.

Det går inte att förneka att det finns vissa positiva saker att nämna: två fria val har hållits, ett hundratal tidningar trycks, ett femtiotal TV och radiostationer har startats och Baath-regimen är borta.

Ändå är det svårt att hävda att irakiernas vardagsliv har blivit bättre. Kvinnorna som tidigare hade en relativ frihet till utbildning och arbete tvingas nu sätta på sig slöja om de ska ge sig ut. Men de flesta törs inte lämna bostaden, risken att bli kidnappad och dödad är alltför stor. Det råder brist på el och rent vatten. Det är hög arbetslöshet och fattigdomen breder ut sig, samtidigt stiger priserna på mat, bränsle och hyra.
Baathpartiets järngrepp har ersatts med religiösa shiitiska och sunnitiska grupper. Irak har blivit en grogrund för internationell jihadism och terrorism.

URBAN HAMID


Urban Hamid, uppvuxen i Sverige med en irakisk far och en svensk mor, var den ende svenske journalisten i Irak under kriget 2004. Har givit ut boken ”51 dagar i Bagdad”. Utnämndes till Årets journalist 2007.

Annons
Annons