Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klassfest med levande arbetarrörelse i England!

Klassfest med levande arbetarrörelse i England!

Annons

Det är tidigt på morgonen den 8 juli, men solen värmer redan när vi hoppar av på Durhams busstation, och marschmusiken vi möts av är som en vänlig väckarklocka. Tusentals människor från de omkringliggande gamla gruvbyarna har redan tagit sig in till staden. Många går hela vägen, med den lokala mässingsorkestern i täten. I Durhams centrum smälter bybor och stadsbor samman med mer långväga besökare, till en mäktig parad.

Tusentals människor från de omkringliggande gamla gruvbyarna har redan tagit sig in till staden. Många går hela vägen, med den lokala mässingsorkestern i täten.

Durham Miners’ Gala, som också rätt och slätt kallas “the big meeting”, är den största fackliga sammankomsten i Europa, och årets höjdpunkt för många i den brittiska arbetarrörelsen. Hela veckan innan kan man ta del av seminarier, föreläsningar, guidade turer, konserter och filmvisningar.

Gruvstaden Durham i norra England.

När Durham Miners’ Gala ägde rum första gången 1871 – samma år som Pariskommunen bildades – var den en ceremoni för att hedra de många arbetare som slitit och dött i kolgruvorna. Successivt har dagen utvecklats till ett firande av den arbetarklasskultur som är särskilt stark i norra England, och som man kämpat för att bevara efter Thatchers nyliberala strukturomvandling på 1980-talet. Under New Labour-eran var den årliga samlingen i Durham ett sätt att värna de socialistiska traditionerna i partiet, och med Jeremy Corbyns tydliga vänsterprofil lockas nu nya generationer till arrangemanget.

Jeremy Corbyn skriver autografer i solen.

Trots att det gått ett kvarts sekel sedan den sista gruvan i området lades ner fortsätter galan att växa. I år uppskattades det totala antalet besökare till rekordhöga 200 000.

Paraden flyter genom Durhams pittoreska stadskärna utan brådska. Innan de sista deltagarna nått den enorma idrottsplats som är slutmålet kan ta upp till sex timmar. Trafiken är avstängd. Just den här dagen är det ingen annan som bestämmer tempot. Det man möjligen ska hinna med efteråt är att äta och umgås med vänner. Här finns ingenting av den det-ska-göras-en-gång-om-året-men-låt-oss-få-det-överstökat-atmosfär som ofta omgärdar socialdemokratiska 1 maj-demonstrationer i Sverige. Detta är inget man pliktskyldigt gör för att man måste, utan en ynnest att få uppleva.

Huvudattraktionen i paraden är de enorma standaren som representerar gruvarbetarnas gamla fackklubbar. De tillhörde alla det stridbara National Union of Mineworkers, vars lokalavdelning Durham Miners’ Association arrangerar galan än idag. Varje standar är ett konstverk i sig - rött sidentyg vackert utsmyckat med detaljerade porträtt av fackliga ledare eller viktiga motiv från orten. De påminner om vad organisering kan uppnå, och blir i sammanhanget till språngbrädor mot framtiden, snarare än döda museiföremål.

Med tiden har de anrika standaren fått sällskap av nyare motsvarigheter från andra fackförbund och från Labouravdelningar, tillsammans med fanor, ballonger och egenskrivna plakat. Här finns krav om nedrustning, högre löner för välfärdsarbetare, och ett slut på privatiseringen av det nationella sjukvårdsystemet NHS.

Med tiden har de anrika standaren fått sällskap av nyare motsvarigheter från andra fackförbund och från Labouravdelningar, tillsammans med fanor, ballonger och egenskrivna plakat. Här finns krav om nedrustning, högre löner för välfärdsarbetare, och ett slut på privatiseringen av det nationella sjukvårdsystemet NHS.

Massor av standarer!

Musiken har också en viktig roll. Orkestrarna blandar traditionella kampsånger och klassiska discohits, och det dansas både i paraden och bland åskådarna. Hälften av orkestrarna får äran att stanna och spela för Jeremy Corbyn och de andra dignitärerna, som står ihopklämda på en liten balkong längs marschvägen. Det mest rörande är framförandet av A miner’s life, en kampsång från slutet av 1800-talet som blev väldigt viktig under gruvstrejkerna nästan hundra år senare.

Längst fram i kören står en böjd tant med rollator. När refrängen kommer släpper hon det ena handtaget och höjer sakta en senig näve i luften. Resten av kören gör likadant, och responsen är knutna nävar från många av åskådarna, inklusive de på balkongen. Här finns inte den skillnad mellan “aktivister” och “vanliga människor” som vi är vana vid hemifrån, och avståndet till företrädarna tycks mycket mindre.

Längst fram i kören står en böjd tant med rollator. När refrängen kommer släpper hon det ena handtaget och höjer sakta en senig näve i luften.

Väl framme på idrottsplatsen möts vi av stora tält, där olika arbetarrörelseorganisationer trängs med konstnärer och solidaritetsgrupper. Barn åker karuseller, ungdomar dricker cider och pensionärer fäller upp campingstolar framför scenen för att ha den bästa sikten. Sedan avlöser brandtalen varandra. Här verkar alla vara lysande agitatorer. De flesta kommer från fackföreningsrörelsen, men även Angela Raynor (Labours utbildningspolitiska talesperson) och filmskaparen Ken Loach (senast aktuell med I, Daniel Blake) står på talarlistan, liksom Jeremy Corbyn.

Medan jag lyssnar tänker jag att det är någonting väldigt befriande med att utgångspunkten hela tiden är klassen, och inte partiet. Inga nervösa tjänstemän springer runt och försöker lägga saker till rätta, inga höjdare applåderas slentrianmässigt, och inget av talen låter som en budgetmotion.

Medan jag lyssnar tänker jag att det är någonting väldigt befriande med att utgångspunkten hela tiden är klassen, och inte partiet. Inga nervösa tjänstemän springer runt och försöker lägga saker till rätta, inga höjdare applåderas slentrianmässigt, och inget av talen låter som en budgetmotion. Medan det i Sverige ofta känns som att utåtriktade evenemang är till för pressen, och att företrädarna talar till dem snarare än åhörarna, finns här en irritation mot journalisterna som skymmer sikten med sina stora kameror.

Ilskan över järnladyn lever i de gamla gruvdistrikten.

En äldre man ropar argt att de ska flytta sig, och får medhåll från scenen. Det är inte deras dag, det är vår dag.

Annons
Annons
Annons