Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika Sofie Eriksson: Politiken känns nu lite som en dålig tinderdejt

Krönika: Politik och vardagsliv

Annons

Tänk dig att du går på tinderdejt. Spännande, right? Du har din nya tröja på dig. Ser ganska mysig ut. Snubben du ska träffa var cute på bilderna men man vet ju aldrig hur det känns när man väl ses. Ni möts på en av cafékedjorna och han bjuder dig på kaffe. Gulligt.

Så börjar ni snacka. Du inser snabbt att det här inte är en bra match. Killen sitter oförskämt och rabblar upp vad han gjort de senaste åren, vad han är stolt över.

Det blir som ett försvarstal för bädda för det han sedan kommer in på. Han börjar måla upp sin tillvaro som mörk, att allt håller på att glida isär. Han upplever otrygghet, oro.

Han verkar dessutom utgå ifrån att du också gör det bara för att du skrev något i chatten om att det är läskigt när det är mörkt ute. Du börjar känna att han övertolkar dig. Att han vill lägga ord i mun på dig.

Sen börjar han snacka om alla andra eventuella snubbar du träffar från Tinder. Så jäkla osoft. Sånt kan man ju bara göra när man blivit lite mer avslappnade med varandra, när man kommit fram till att man är på samma sida.

Foto av en man som använder dating-appen Tinder. Foto: AP Photo/Tsering Topgyal.

Jäkla snubbe alltså. Man går ju på dejt för att det ska vara gött? Pirr i magen, blossande kinder. Ja, man vill ju känna något! Få vara viktig för någon. Man vill bli imponerad, börja spåna idéer, föreställa sig framtiden. Även om det är lite tidigt att tänka så långt fram egentligen. Men man vill det ändå. Det ska kittlas.

Men du får känslan att han kanske bara är en fuckboy som vill ha dig för natten och inte på riktigt. Så länge det blir han och inte någon av de andra killarna. Och oavsett om det är sant eller inte finns känslan där.

Här befinner vi oss kanske nu inför politiken. Med en bjudkaffe i handen och kroppen som otåligt skruvar sig i stolen. Det känns inte så mycket. Det blir trist.

Vi tävlar i att beskriva tillvaron som mörk, att allt håller på att glida isär. Nostalgiskt vältrar vi oss i forna segrar. Men världens mest jämlika land skapas åter varje dag, genom ständig förändring. Och helt ärligt - vem vill rösta på en domedagsprofetia?

Vi vill gå på dejt och känna att – wow, det här är stort och viktigt. Detsamma gäller politiken.

Så här kommer en vädjan. Fram med det som gör att vi bryr oss. Fram med sprudlande drömmar om en framtid som faktiskt är vår.

Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli! Vi ska ut i världen och in i varandra. Vi ska kasta omkull orättvisorna, för dom måste ju inte finnas där.

Vi ska krossa kapitalismen och ge åter till människorna vars arbete kostat dem hälsan. Vi ska bygga, bygga, bygga. Bostäder, järnväg, förskolor, omsorgsboenden, sjukhus, kulturskolor. Vi ska bygga starka, självständiga, skapande människor.

Vi ska ta från de rika och ge åt de fattiga, öppna portarna för dom som flyr, bryta klassklyftorna och radera den orättfärdiga segregationen.

Vi ska investera i kulturen och idrotten, vi ska få bli mer än kärl som utför arbete för pengar. Vi ska få jobba mindre! Vara lediga mer!

Vi ska samla alla ledsna, arga, hopplösa och ensamma. Människans frigörelse är vårt mål och allt vi gör ska vara steg på vägen dit. Behåll fokus.

Vi ska samla alla ledsna, arga, hopplösa och ensamma. Människans frigörelse är vårt mål och allt vi gör ska vara steg på vägen dit. Behåll fokus.

Ja, öppna dammluckan till allas vårt inneboende hopp. Vädra nyckelbenen och välkomna kraften. Fram forsar drömmarna, längtan, jävlar anamma!

Vi som vågar tänka hoppfullt blir alltid större. De cyniska blir alltid mindre. Den som ser bakåt, pratar om dom andra och försvarar sig, den förlorar. Den som sprider hopp vinner.

Ingen vill ju egentligen dejta en fuckboy.

Sofie Eriksson

ledare@daladem

Annons
Annons
Annons