Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Norling: Att duscha sin gamla mamma ska vara självvalt

Annons

Ungefär 1,3 miljoner svenskar vårdar eller stödjer en anhörig. Något som samhället beräknas spara 181 miljarder kronor på årligen.

Visst vill vi vara där för våra anhöriga. Visst vill vi hjälpa till med det vi kan. Men. Det finns ett stort men. Det är en stor skillnad mellan att ha möjlighet att hjälpa – och att vara tvingad att hjälpa på grund av att det offentliga har skyfflat över ansvaret på de anhöriga.

I dag uppskattas det att ungefär 1,3 miljoner svenskar vårdar eller stödjer en anhörig. Främst handlar det om vuxna förvärvsarbetande som tar hand om sina äldre anhöriga. Det är Nationellt kompetenscentrum för anhöriga, NKA, som räknat ut siffran.

Samtidigt beräknar organisationen att samhället sparar 181 miljarder kronor årligen på att använda de anhöriga som gratis arbetskraft. Det här rapporterade Svenska Dagbladet om i helgen. Beräkningen bygger på de anhörigas sammanlagda insatser i timmar omräknade till en undersköterskelön.

Enligt NKA hamnar de faktiska kostnaderna som kommuner och landsting har för vård och omsorg av äldre på 110 miljarder kronor per år. Det innebär att det offentliga i dag endast står för en tredjedel av de faktiska kostnaderna, samtidigt som de anhöriga står för två tredjedelar.

Att det ser ut så här hänger ihop med att antalet platser på äldreboenden har minskat, och det radikalt. Trots att antalet äldre blir allt fler minskar antalet platser. Enligt Marta Szebehely, professor vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, handlar det om 25 procent färre platser bara sedan år 2000.

En annan viktig faktor i sammanhanget är hemtjänstens förändring. Då allt fler äldre bor kvar hemma, trots sämre hälsa, har hemtjänsten gått från att innebära hjälp med städ, hygien och enklare vårdinsatser som hjälp med ögondroppar till allt mer avancerad sjukvård.

Att få hjälp med städning av hemtjänsten har blivit allt svårare, och dyrare. Det som hemtjänsten gjorde för 20 år sedan gör Rut-företagen i dag. I dag betalar vi ur vår privata plånbok för de tjänster vi tidigare finansierade gemensamt via skattesedeln.

Så splittrar vi samhället.

De med tillräckligt stora plånböcker betalar extra för att få den hjälp de, eller deras anhöriga behöver. Övriga tar över samhällets uppgift. Vårdar sina anhöriga. Även om de redan har ett förvärvsarbete.

Inte minst handlar det om vuxna förvärvsarbetande som vårdar sina anhöriga. Och ofta handlar det om kvinnor. Kvinnor som vårdar sina sjuka män, sina funktionshindrade barn, sina äldre föräldrar eller svärföräldrar när samhället inte räcker till.

När samhället har vänt dem ryggen. Många är de anhörigvårdare som gått ned i arbetstid för att mäkta med detta dubbelarbete. Många är de anhörigvårdare som inte orkar längre, själva blir sjuka, själva behöver vård. Ett självspelande piano. I moll.

Självklart ska vi hjälpa våra anhöriga. Men. Vi ska inte vara tvingade till det. Ingen ska känna sig nödd att skura hos sin gamla mamma, eller duscha henne, på grund av att det saknas offentligt finansierade alternativ av hög kvalitet.

Att spara in på äldreomsorgen på det sätt vi gjort under de senaste decennierna sparar i och för sig pengar åt kommunkassan. Men för samhällskassan i stort riskerar notan bli skrämmande hög.

Det går att förändra. Politikerna har ett val.

Annons
Annons
Annons