Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

"Personifierar vithetsnormens makt"

+
Läs senare
Ledare

När jag gick hem igår kväll för att gå och lägga mig funderade jag på vad dagens krönika skulle handla om. Innan Jimmie Åkessons tal och min medverkan i SVT- debatt hade jag tänk att skriva någonting om avsaknaden av klassperspektivet. Koppla det till något aktuellt här i Almedalen. Inte så svårt med tanke på att Almedalsveckan inte kan skryta med att den har gjort sig känd för att locka hit arbetarklassen direkt.

Men före sömnen tog vid gnagde tankarna och jag kände ett obehag. I morse när jag satt med mitt morgonkaffe hade nattsömnen hjälpt till att sortera mina tankar. Nu kunde jag sätta fingret på vad det var. Det var ingen mindre än Hanif Bali, riksdagsledamot för moderaterna som spökade i min hjärna. Jag kan helt enkelt inte släppa taget om Bali, och måste därför ägna min krönika till hans åsikter och vad de representerar i en tid av ökande rasism och nazism.

Hanif Bali var en av mina motdebattörer i SVT-debatt. Han tillsammans med Timbros Marcus Uvell. Vi debatterade strukturell rasism och jag måste faktiskt erkänna att Hanif Bali lyckades krypa in under skinnet på mig. Han gjorde mig ledsen. Inte för min egen skull, utan för honom själv.

Han som rasifierad verkar inte vilja, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten. Offer i den bemärkelsen att han hjälper moderaterna med att bedriva en politik som slår mot sådana som han själv. Med det vill jag betona att jag inte menar att Bali inte vet vad han pysslar med, eller att rasifierade är en ”homogen grupp”, där alla upplever samma sak och tycker likadant. Självklart beror detta på klass, vilken social grupp en tillhör och vilka intressen som driver den.

Hanif Bali är liberal, han fokuserar på individen. Han är totalt blind när det kommer till strukturer. Han säger ofta att det är upp till individen om du ska ”lyckas” eller inte. Våra åsikter landar inte på samma analys någonstans. Låt gå för det. Så måste det få vara. Men det som gör mig ledsen för hans egen skull och för den politik som han representerar personifierar vithetsnormens makt. Och han verkar tycka om det.

Han använder begreppet klassresa och ser det dessutom som något positivt. Han vill bara att enskilda individer ska vandra denna vackra resa. Inte att kollektivet tillsammans hjälps åt på färden. Han är inte ett dugg intresserad av att höja den kollektiva lägsta nivån. Bali mörkar att han brutit sig loss från ett kollektiv som banat vägen för honom. För att hans politik ska bli framgångsrik krävs det att en stor grupp ständigt befinner sig på botten. Och är det något som moderaterna har lyckats med så är det just det.

Så nu när jag tänker efter: Det är inte ett dugg synd om Hanif Bali. Det är nog mig själv det är synd om. Som känner sorg över en människas politik som han själv är fullständigt nöjd med. Detta trots att högerextremismen breder ut sig och som fler och fler människor blir måltavlor för.

Ida Ali-Lindqvist

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons