Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofie Eriksson: Vi lever precis lika mycket som du

Krönika: Sociala medier

Annons

Vi människor har av någon anledning valt att forma de flesta sociala medier till skyltfönster för det lyckade, muntra, lätta. Trevligt. Glassfärgade filter på semesterpigga människoansikten. Fotoalbum med glittrande sjöar. Klockan är 10:27, semestertid, och någon skriver: här ligger vi och njuter, har inte ens gått upp ur sängen än.

Nähepp. Så dom kan njuta av sånt dom. En annan har redan hunnit med två panikångestattacker och fyra kallduschar. Men det säger man ju inte.

Ja hörni. Rymmer vi mörker inuti då pratas det om det först långt i efterhand. Djup ångest. Skarp stress. De sista dyrbara semesterdagarna. Sen tillbaka till vardagslunken. Helvete också, förlåt. Sånt ska man ju inte prata om här. Offentligt.

Men vackra skyltfönster skapas av någon som finns. På riktigt. Någon som pillar på hudflikar, tankar bilen, har ont i magen, ångrar onödiga inköp, kanske målar naglarna. Någon som ibland kallsvettas och sprängs inifrån när det är dags att känna efter på riktigt. När tiden tillåter. Någon som långt ifrån alltid är ljus i sinne och fräsch i kropp.

Skyltfönstren vi möblerar för oss själva och varandra är döda men det är inte vi. Hallå fattar du det eller? Ja, att du inte är död vet du ju, men det är ingen av oss andra heller. Vi finns, lika mycket som du. Även om vi på en och samma gång verkar vara både oförlåtligt perfekta och djupt defekta i förhållande till dig. Erkänn, ibland känns vi som statister i ditt liv.

Inte bara politiker, som här från Miljöpartiet med miljöminister Karolina Skog, klimatminister Isabella Lövin och utbildningsminister Gustav Fridolin, framhåller sig själva i sociala medier med foto tagna med smartphone, helst så fördelaktigt som möjligt.

Det finns något djupt omänskligt i att paketera verkligheten som vi gör. Det fuckar upp våra relationer till varandra och oss själva. Vi dväljs i självbekräftande och kommersialiserade filterbubblor vars enda syfte, faktiskt, är att generera större annonsintäkter till de stora företagsjättarna inom sociala medier. Det är inte ondare eller godare än så. Det handlar om pengar.

Våra vardagsrum är reklambås och vi själva agerar både lockbete och huvudmåltid. Vi klickar, klickar, delar, shoppar, klickar, scrollar, delar, shoppar, klickar, kollar.

Och efter oändliga minuter av scrollande i transliknande tillstånd kommer vi ut på andra sidan och känner oss ganska tomma. Bekräftade, ja absolut, för nästan alla tycker ju lika som en själv i dessa flöden, men tomma. Tiden rann liksom iväg och vad fick man ut av det? Ont bakom ögonen och tiotusen tips för en hälsosammare livsstil, typ.

Vi dväljs i självbekräftande och kommersialiserade filterbubblor vars enda syfte, faktiskt, är att generera större annonsintäkter till de stora företagsjättarna inom sociala medier. Det är inte ondare eller godare än så. Det handlar om pengar.

Handlar allt om att prestera, paketera och shoppa nu för tiden eller? Ja, det verkar så. Liksom jaha, där fick du ett nytt jobb, och du har gjort ett trevligt quiz som visar vem du är i Game of Thrones, och du har minsann vandrat i fjällen, men det har inte jag, och du har bestämt dig för att dela, dela, dela, dela, dela, precis tamejfan allt ska du dela.

Och där kom nå jäkla mördarbyxor som håller in magen, för det har man tydligen kollat på i ett av alla svaga ögonblick. Och skorna du nästan kikade på förra veckan, de terroriserar dig numera systematiskt enligt en noggrant uträknad algoritm.

Kallsup. För mycket information. Vad var det jag skulle göra egentligen? Ja, justja. Ställa timern för pastan. Så kommer vi fram i ljuset. Sätter oss vid matbordet, hur har din dag varit? Eller så äter vi framför datorn.

Ja, döda äro skyltfönstren vi möblerar för oss själva och varandra, men vi som finns därinne, vi som fyller rummen med innehåll – vi lever.

Annons
Annons