Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stil och politik (6)

Annons

Man ser inte många skägg numera i svensk politik. Bland partiledarna är miljöpartiets Peter Eriksson unik och har varit det länge, även om det bland medlemmarna i hans parti finns åtskilliga skägg; miljöpartiets kongresser är yvigare av skägg och långt hår än alla andra partiers.

Under nittonhundratalet rakades skäggen av, särskilt i demokratierna. Bättre rakhyvlar var säkert grundförklaringen: 1901 uppfann amerikanen King C Gillette - som för övrigt var något slags socialist! - rakhyveln med utbytbara blad som snart erövrade världen och 1917 välsignade amerikanen Jacob Schick världen med den elektriska rakapparaten. Engångsrakhyvlar kom på sjuttiotalet; jag brukar själv använda dem men de räcker faktiskt oftast flera månader. Men att skäggen föll under nittonhundratalet måste ha med något annat att göra också.

Skäggen markerade hemvist i äldre, traditionella samhällen. Branting bar ännu skägg, inte Per Albin Hansson och ingen socialdemokratisk partiordförande har sedan dess burit skägg och inte heller mustasch. Är det kanske något fördemokratiskt över skägget? Talibaner odlar skägg. Demokratins grundargestalter kunde ännu bära skägg: en Abraham Lincoln eller Hjalmar Branting. Lenin bar ett litet men vasst och spetsigt skägg, medan Marx och Engels skägg snarare var ett slags profetiska hårväxter. I det romerska imperiet ansågs det dock att rakade kinder var ett sätt att visa respekt för staten och för kejsaren.

På en veranda på min gård i Västerdalarna har jag en stor affisch hängande, en bild av Ernesto "Che" Guevara bakom glas och ram. Den döde revolutionshjältens skägg är inte yvigt, det har inget med de bibliska patriarkernas skägg att göra men det slog ner i radikalismens sextio- och sjuttiotal som en stridssignal mot etablissemang och borgerlig bekvämlighet. Läkarsonen Guevara bar förmodligen sitt skägg som en protest mot sin egen borgerliga uppväxt i Argentina.

Innebörden i Peter Erikssons skägg tror jag är svagt systemkritisk. Kanske signalerar det helt enkelt en grön naturlighet? Men det är glest, för revolutionär är han knappast.

När kulturminister Leif Pagrotsky under sin sista mandatperiod i den sittande s-regeringen dök upp med ett stort skägg, uppfattade jag det - i en lätt apokalyptisk känslighet - som ett järtecken, trots att jag uppskattade det djup som det där skägget gav hans gestalt. (Någon startade till och med en blogg om det.)
Hans anspråkslösa gestalt bäddades in i skägget. Visserligen såg han genast mer befryndad ut med kultursfären när han lät skägget växa, vilket kunde vara en politisk fördel, men samtidigt gav det mig en känsla av att han var på väg ut ur politikens högsta nivåer: en sådan frihet förebådar ett valnederlag.
Ett drag av djupsinnig rabbin kom över honom. Man såg honom, denne pragmatiske man, sittande fördjupad i långt mer spekulativa grubblerier än vad dagspolitiken medgav.

GÖRAN GREIDER

Ur boken Stil och politik, av Barbro Hedvall och Göran Greider; boken utkom i början av juli.

Annons
Annons