Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stulen barndom måste ersättas!

Annons

Nästan femtusen fosterhemsbarn ansökte om ersättning för en stulen barndom men mindre än häften fick någon ersättning. Det blev resultatet, efter en av de mest uppmärksammade sociala skandalerna i svensk nittonhundratalshistoria. Flera hundratusen barn placerades under förra seklet (1920-1995) i fosterhem och även om de allra flesta säkerligen togs väl om hand så hamnade otaliga barn i fruktansvärda förhållanden: Våldtäkter, utfrysning, övergrepp. 2005 sände SvT en skakande dokumentär om dessa människoöden. Året därpå tillsattes den så kallade Vanvårdsutredningen som levererade ett lika skakande dokument och föreslog att staten skulle kompensera de drabbade. 2010 gavs de drabbade en offentlig ursäkt i riksdagen, under en högtidlig ceremoni. Riksdagens talman läste upp en ursäkt. Alla ledande politiker var närvarande. Det såg rätt bra ut.

Nu, mer än tio år efter att dessa barns lidande uppmärksammades på allvar, ser vi vad det blev av det hela. De drabbade har fått en offentlig ursäkt från staten, ja. Men det visar sig nu att av de nära femtusen drabbade som sökt ersättning hos ersättningsnämnden, har mindre än hälften fått någon ersättning. Internationellt brukar det i sådana här fall röra sig om kanske en eller två tiondelar som nekas ersättning. Att inte hundra procent får det är därför knappast särskilt överraskande – men att hela 54 procent av de nära femtusen personer som ansökt om ersättning nekas, det låter mycket egendomligt.

I SvTs Aktuelltsändning i tisdags kväll framträdde flera personer som uppenbart utsatts för övergrepp – och till och med fått det erkänt av Ersättningsnämnden – men ändå inte fått något skadestånd. I ett fall var det ett saknat myndighetsdokument som fattades.

Man får verkligen intrycket av att den statliga ersättningskommittén ansträngt sig hårt för att hålla en mycket restriktiv linje. Kommittén hade till sitt förfogande ett anslag på 1 statlig miljard. Bara hälften av pengarna betalas nu ut. Staten har således ”sparat” en halv miljard. Det är möjligt att de i bästa tjänstemannaanda följt lagstiftarnas ambitioner eller så har de faktiskt gått längre än vad som är nödvändigt.

Det var en borgerlig regering och en kristdemokratisk minister som la den proposition som gav ersättningsmöjlighet till de barn som på grund av statens dåliga tillsyn fått sin barndom stulen. Men de allra flesta partier ställde upp på det. Barn- och äldreomsorgsminister Åsa Regnér hade det inte lätt i Aktuellt när hon försökte försvara det hela så gott hon kunde.

Men på kort tid har vi nu bevittnat två exempel på hur staten uppträtt med en förvånansvärd och obehaglig brist på generositet. Kritiken har varit hård mot det tak som infördes för ersättningar till de barn som drabbats av narkolepsi. Många fruktar att de pengar som ska ges till de drabbade – som solidariskt ställde upp på en vaccineringskampanj som staten starkt och med rätta förordade - inte räcker för den livstid av sjukdom som i värsta fall återstår. Och i fallet med statens ansvar för tusentals stulna barndomar framträder en lika snål, för att inte säga hjärtlös stat.

Det borde helt enkelt finnas möjlighet för de drabbade att överklaga ersättningsnämndens beslut. Jag tror att regeringen skulle ha hela svenska folket med sig om den försöker ta det här ett varv till.

Annons
Annons
Annons