Inger Edelfeldt Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor Optimal förlag

Självhjälpsböcker om olika metoder för att hantera sina problem och må bättre är en genre som bara tycks växa.
Den här boken skiljer sig från mängden genom att den är skriven av en skönlitterär författare. Metoden zen-coaching, som den presenterar, är nästan motsatsen till begreppet positivt tänkande.
Inger Edelfeldt skriver att hon ofta behandlat "förbjudna" känslor i sina böcker.
I "Hur jag lärde mig..." försöker hon gå till botten med känslornas ursprung.
Hon skildrar uppväxten i en familj med stora känslomässiga svårigheter, bland annat fick hon först som vuxen veta att hennes far led av depressioner som behandlades medicinskt. Själv var hon ett sladdbarn som föräldrarna hade svårt att orka med. Budskapen till dottern var att prestera, och att inte störa.
De värsta känslorna är, menar hon, de som människor helst försöker glömma att de har. Stark ilska, skam, skuld, förakt, bottenlös sorg och övergivenhet är några av hennes exempel.
Men i zen-coaching är de värsta känslorna en ingång till det inre och kan bära med sig ny energi och mening. Bakom dem döljer sig i grunden goda intentioner, enligt metoden. Känslorna uppstår ur ouppfyllda behov. De ska därför accepteras så de öppnar för sitt djupare budskap. Då slutar de blockera livsenergin.
Det finns ett inslag av mindfulness, att vara i nuet fullt ut. Ickevåldskommunikation är en annan besläktad lära.
Edelfeldt anser att psykisk misär är lika förödande som yttre fysisk. Under sitt liv har hon också varit en andlig sökare och ansluter sig till tanken att människor med olösta inre konflikter inte kan skapa en fredlig värld.
Boken blir mer övertygande genom den öppenhjärtiga berättelsen om författarens eget liv och svårigheter.
Den ger dessutom en intressant bakgrund till Inger Edelfeldts skönlitterära författarskap.

SYLVIA KJELLBERG