Försvaret har ekonomiska problem igen. Eller rättare sagt så kommer försvaret att få det de närmaste åren om inget görs. Orsaken är att det system med yrkessoldater som nu införs kommer att bli dyrt.
Med anledning av det meddelades det från försvarsmakten i helgen att neddragningar kan bli aktuella. Det rör sig i så fall om att lägga ned en av de tre flygflottiljerna samt ett arméregemente. Dessutom kan hemvärnet komma att minskas, kanske med hälften.
Med tanke på att läget i Sveriges närområde blivit säkerhetspolitiskt kärvare efter kriget i Georgien för 1,5 år sedan och att Sverige är involverat med trupper i Afghanistan är det konstigt att nya nedskärningar föreslås inom försvaret. Och i Sveriges grannländer sker ofta en upprustning av militären.
Om det säkerhetspolitiska läget möjliggör en nedrustning ska en sådan naturligtvis ske. Sverige har också halverat sina anslag till försvaret sedan det kalla krigets slut i slutet av 80-talet. Detta räknat i försvarsbudgetens andel av bnp (värdet av de varor och tjänster som produceras per år i Sverige), till 1,5 procent nu.
Anhängare av värnplikt varnade för att en övergång till att ha en stor andel kontraktsanställda soldater skulle bli dyrt. De verkar nu få rätt.
Förutom denna ekonomiska aspekt finns en ideologisk. Den går ut på att värnpliktiga soldater är bättre än yrkessoldater eftersom de skapar en bättre folklig förankring av försvaret.
I ljuset av detta är det särskilt olyckligt om hemvärnet, den försvarsverksamhet som mest liknar det arméstarka och värnpliktsbaserade försvaret, skärs ned från den nivå det nu är på.
Vad gäller borttagande av ytterligare flygflottiljer och arméregementen bör sådant ske långsammare än inom bara två, tre år. Orsaken är att Sverige nu är i ett oklart läge om vilken säkerhetspolitisk väg landet kommer att gå.
Det har nämligen på senare år talats om ökad samverkan med Finland och Norge. Detta utifrån främst de tres närliggande geografiska läge.
De tre skulle kunna komplettera varandra. Norge, och delvis Sverige, har en relativt bra flotta, vilket Finland inte har. Finland har däremot en stark armé, vilket inte Sverige har. Sverige har dock ett starkt flygvapen.
Alla tre länderna har en stor flygflottilj i norra landsdelen, Norge i Bodö, Sverige i Luleå och Finland i Rovaniemi. Med anledning av det borde Sverige, om vi ska ta bort en flottilj, lägga ned flottiljen i Luleå i Norrbotten men inte de i Såtenäs i Västergötland och Kallinge i Blekinge. För om vi står inför ett närmare samarbete militärt med ett eller båda dessa grannländer finns deras flottiljer i norr även för oss. Men om Sverige ska ha begränsad samverkan militärt med grannländerna ligger det närmast till hands att lägga ned flottiljen i Blekinge så att två blir kvar, en i norra halvan av landet och en i södra. Såtenäs tas inte bort för den är landets främsta flottilj.
Att försvaret har beställt helikoptrar som inte håller måttet gällande hållfasthet för in- och urlastning var en annan nyhet på försvarsområdet i helgen, med negativa förtecken.
Ska man se något positivt med dessa nyheter på försvarets område är det att de sätter fokus på området och gör att folk tänker till på hur det ser ut där och hur man tycker att det borde vara, givet en rad faktorer.
Till dem hör folklig förankring, medlemskap i EU, behovet av agerande utomlands, om Sveriges yta eller uppgifter i hela världen är viktigast samt på vilka villkor Sverige ska agera militärt: de egna eller även andra länders.
ROBERT SUNDBERG
