Yvonne Hirdman Den röda Grevinnan Ordfront förlag
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman är en bok som jag sträckläser! Det är en svindlande berättelse med många flöden. Lottie, den röda grevinnan är Yvonne Hirdmans mor och förutom att författaren berättar sin mors historia så får man också Europas historia från första världskriget och fram till den dag då Lottie blir mor på 1940-talet och hamnar som fru till Einar Hirdman i Hökarängen.
Att skriva om sin mor och sin släkt är något som många författare ägnat sig åt den senaste tiden. Jag tänker på Helga Henschens bok om sin farmor, Karin Thunbergs roman om sin sopsamlande mamma. I början av Hirdmans bok så bromsas jag upp av alla frågor som ställs. Jag blir indragen som läsare i Hirdmans egna frågor och forskning. Det känns som om jag är ett bollplank för hennes tankar. Den känslan släpper snart och jag följer engagerat en kvinna mitt i ett våldsamt och svårt historiskt skeende.
Charlotte föddes i Estland av en tysk far och en schweizisk mor. Hon växte upp i ett hörn av det habsburgska Österrike – Ungern. Ett hörn som helt plötsligt blev Rumänien. Charlotte går i folkskola och lär sig tyska, fadern har en bokhandel. Det är en intellektuell miljö – vissa av Hirdmans frågor lämnas obesvarade. Som exempelvis anklagelserna mot fadern att han var pedofil.
Men vilka liv hon beskriver, människorna drev runt i Europas strida strömfåror. Gränserna var öppna:
” det är innan allt händer som gör världen råare, fulare, fördärvad – det är oskuldens tid, i hoppets tid, i de stora drömmarnas tid, när luften är ren att andas, när skogarna är djupa och gröna, när fälten är obesprutade, när korna inte producerar litervis av redan vitaminiserad mjölk – när världen – föreställer jag mig – ännu är mer fattbar: där är skomakaren, där är bagaren, där brygger man ölet . Överblickbar. Och fattig. Smutsig. Skiktad. Rättslös. Lusig. Vidskeplig. Tandlös. Myllrande. Hus som lutar sneda och dragiga mot mörka, gatlyktsglesa kullerstensgator som får kärrors järnbeslagna hjul att dåna .”
Vilket språk! Det här är Yvonne Hirdmans bästa bok.
Charlotte gifter sig med en baltisk radikal greve utan gods och blir grevinnan Stenbock-Fermor. Paret lever livet i 20-talets Berlin. De flyr till Sovjet – på livsvägen gör Charlotte tre aborter. I Sovjet möter hon sitt livs kärlek – förlorar honom och flyr i sista stund mot löfte att spionera för Sovjet.
Hon har tur, säjer hon själv i sina dagböcker – men stor hjälp har hon säkert av sin charm och skönhet.
Det är en svindlande färd genom Europa, Danmark, Paris, Norge för att slutligen hamna i Hökarängen. I Paris mötte hon en mycket ung Einar Hirdman, en ljus yngling! Och den här gången bestämde hon sig för att behålla sitt barn.
Det är en helt osannlik historia – det går inte att släppa boken. Jag har aldrig fattat Mellaneuropas historia så bra som nu när den berättas med Yvonne Hirdmans mamma som centralfigur.
Det är en bok full av känslor kärlek, svek skuldkänslor ( varför sa mamma ingenting ? ) Men med en dotters stora ömsinta kärlek till sin mamma .
YVONNE GRÖNING
