Rock and roll? Nej, för rockikonen Patti Smith är det uttrycket Rock and Rimbaud som gäller. Så kallade hon den livepoetiska föreställning som hon gav i New York i början av sjuttiotalet och som hennes band till slut växte fram ur.
Och kanske är den egentliga huvudpersonen i den självbiografiska boken ”Just Kids” (Brombergs förlag) varken hon själv eller hennes älskare och senare vän, fotografen Robert Mapplethorpe, utan just den gamle men evigt unge franske poeten. Det är hennes ärkeängel, vägvisare in i konstens heliga martyrium och det hemliga tecknet för utträdet ur hennes arbetarbakgrund.
När hon jobbar på fabrik som tjugoåring har hon med sig Rimbauds dikter. Men de andra arbetarkvinnorna mobbar henne, föser in henne på toaletten och kräver att hon ska avstånd från den där Rimbaud. De tror att han är en farlig utlänning och samhällsomstörtande kommunist. Det är mitten av sextiotalet, någonstans i södra Jersey. Hon har fött ett barn, har hudsprickor på magen efter graviditeten, men har lämnat bort det och vart ska hon ta vägen? Alla makter, också slumpens, drar henne mot New York, för i en telefonkiosk hittar hon en plånbok med 32 dollar som räcker till bussbiljetten. Av sin mamma, servitrisen, får hon som en gåva inför uppbrottet allt hon behöver för att jobba som servitris: en uniform och vita skor med kilklack. ”Du kommer aldrig att lyckas som servitris, men jag tänker hålla tummarna för dig”, säger hon. Så ger hon sig av.
Det är sommaren 1967. Den magra, gängliga Patti Smith är ingen på Manhattans gator, hennes namn i Sverige skulle kunna vara till exempel det lika alldagliga Sonja Åkesson. Ingen som heter Smith, säger hon till någon, är någonsin rik. New York är då världen sjudande kulturella huvudstad. Så om Rimbaud är huvudpersonen, så utgör staden den myllrande scenen. Det är underligt att läsa om New York dessa år. Känslan är så stark av att klubbarna, konstnärerna, artisterna, poeterna hör till en lika svunnen värld som Apollinaires och Picassos Paris i början av förra seklet.
Skildringen av livet på Chelsea Hotel, där man får möta hälften av alla hjältar som folk i min ålder i det avlägsna Skandinavien någonsin kan ha haft, är som en dagbok från drömmens insida: Janis Joplin, Allen Ginsberg, Sam Shepard. I lobbyn står Patti med en uppstoppad kråka som hon köpt och in genom dörren kliver Salvador Dali och ser sig nervöst omkring tills han får syn på den där kråkan och leende säger till henne att också hon är som en kråka. ”Tja, bara en helt vanlig dag på Chelsea”, konstaterar Patti Smith. I trappan upp till en fest sitter den blyge Patti och möter där en ännu blygare Jimi Hendrix.
Hungrigt läser jag rad för rad i denna bok på jakt efter alla hjältarnas namn. För så är det: numera är det rockikonernas minnen som ger oss rysningar, knappast författarnas. Modernismens hela energi flyttade in i rockens värld och en Arthur Rimbaud eller en William Blake fick ibland spela med i banden.
Att Smith är en så fin berättare beror på hennes poetiska blick. Jag blir lika häpen inför den drivna prosan i ”Just Kids” som jag blev när jag läste Dylans självbiografi häromåret; i varje stycke något att förundras över. Mest förundras jag till slut över det finkänsliga och obrottsligt lojala porträtt av Robert Mapplethorpe som växer fram. ”Ingen ser världen som du och jag”, säger han till henne när de trasslar sig fram utan pengar och med den heliga konsten som mål. Robert är den katolske korgossen, konstnären, den prostituerade homosexuelle. För mig blir Mapplethorpe till på nytt i denna skildring, ja han föds här, när Smith beskriver hans väg till fotografiet och de sadomasochistiska världar och överklassvärdar som hon själv aldrig ville blicka ner i. Han tar fotot av henne på debutalbumet ”Horses”.
De är två ungar i världen, i New York. Länge är de ett älskande par, sedan skiljs de åt, men inte själsligt, bara av olika sexualitet. ”Jag saknar oss”, noterar hon när de går sina skilda vägar tillsammans. Boken hon skrivit är ett uppfyllt löfte till Robert, som 1989 dör i aids, om att skildra deras liv tillsammans.
Självklart kommer Just kids att bli en klassiker. Jag ser redan framför mig hur Joakim Thåström och Annika Norlin kommer att köpa den och hur en namnlös ung människa stjäl den i bokhandeln.
Göran Greider
P.S. Ikväll spelar Patti Smith på Peace & Love.
