Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

En balkong att minnas på dödsbädden

/
Insändare

Ibland när jag har tråkigt brukar jag bläddra igenom tusentals inredningsalbum på Styleroom.se och i samma veva försöker jag få lite inspiration och tips på vad jag kan göra för att fixa till min egen lägenhet. Jag frossar anonymt i okända människors lyxliv och spanar in deras sovrum, vardagsrum och badrum. Ibland brukar jag även kolla in massa bilder på uteplatser samtidigt som jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas att bo på bottenplan. Jag har nämligen aldrig gjort det.

Men under de tolv år som har gått sedan jag flyttade hemifrån så har jag åtminstone lyckats byta upp mig från en etta med kokvrå till en tvåa med kök och när jag tog det stora steget fick jag inte bara en dyrare hyra utan också en efterlängtad balkong på köpet. Den lovade jag mig själv att ta vara på, redan från dag ett. Men tyvärr blev det inte riktigt så.

I nuläget är min balkong i akut behov av en total renovering. Den skulle nog kunna bli riktigt mysig om jag bara fick ändan ur vagnen och köpte lite blommor, handtvättade det slitna betonggolvet med en gammaldags skurborste och ställde dit några lyktor som tål vatten och inte rostar sönder efter bara några dagar i ösregn. 

Men av någon anledning är det en sån där grej som aldrig blir av. Varje sommar planerar jag att göra något åt eländet men när hösten smyger sig på och regnet tvättar bort de sista resterna efter vårens pollensäsong från utemöblerna kommer jag på mig själv med att jag åter igen har misslyckats med det enkla projektet.

Livet har dock förändrats på många andra punkter sedan dagen jag fick nycklarna i min hand.  Lägenheten också. Väggarna har fått nya färger. Inredningen har bytts ut flera gånger och jag har slängt tonvis med gamla texter som påminde mig om personen jag brukade vara innan min tillvaro uppgraderades till det bättre.  Jag har påbörjat och avslutat relationer. Bytt jobb flera gånger. Gått från soffpotatis till träningsfreak och alla vänner jag hängde med under tiden då jag bodde i min lilla etta har försvunnit med åren eftersom vi valde olika vägar i livet. 

Men balkongen har fortfarande aldrig fått ett riktigt lyft och just därför undviker jag att vistas där alltför ofta. Antagligen för att jag alltid har förknippat den med en av alla de saker i mitt liv som aldrig verkar röra på sig och för att jag är mycket väl medveten om att det inte är någon annans fel än mitt eget.

Men en kväll i slutet av juli när solen hade lyst med sin närvaro hela dagen bestämde jag mig att för omväxlings skull spendera min kväll på den där platsen som är en ständig påminnelse om att jag emellanåt är extremt dålig på att ta itu med saker och ting. Värmen låg fortfarande kvar i luften och det var vindstilla. Träden hade inte kunnat bli mer gröna och himlen var blå.  Hela området tycktes bada i ett gult sken som aldrig ville ta slut och på håll kunde jag höra måsarna skrika för kung och fosterland. Kort och gott var det en sån där stund jag vill minnas på min dödsbädd.  Det händer nämligen inte ofta. Men ibland kommer man till en punkt i livet då inga låtar gör ont att lyssna på längre. Inga platser känns jobbiga att besöka och det finns ingen människa man fasar för att möta. Även om välmåendet bara varar i några dagar så är det en fantastisk känsla.  Och det var precis så kände jag där och då.

Och för första gången någonsin vill jag faktiskt inte byta bort min egen balkong mot någonting annat i hela världen.

Läs mer av Sanna, klicka här!

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons