Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur ska vi få bukt med kroppsföraktet?

Krönika av Jennifer Tuohisto Kokko

Annons

Foto: TT

”Meeeen, vilka underbart gosiiiiiga låååår..!”

– En vanligt förekommande mening jag får höra om min bebis. Hon har helt klart världens gosigaste lår, alldeles mjuka och fyllda av djupa veck. Lika ofta som jag hör att min knubbiga bebis har gosiga lår så hör jag tjejer som klagar över sina runda lår, mår dåligt över sitt icke-existerande mellanrum mellan låren och gråter över celluliter och veck på låren. Jag blir så himla förundrad. När övergår knubbiga lår från att vara gosiga till att vara äckliga och hatade? Jag förstår inte.

Alla bantar, alla går på dieter, alla måste börja träna, alla måste bli starka, alla måste få bort ditten och datten, strama åt, osynliggöra, sminka över etc. Det bara fortsätter, alltid är vi fel.

Jag älskar min lilla bebis mest av allt och mår så dåligt över det faktum att hon troligtvis kommer att hata sin kropp i framtiden, åtminstone delar av den. Jag tror inte att jag känner en enda kvinna som är 100 procent nöjd med sin kropp och det är sorgligt.

På sin höjd är folk ”okej” och ”accepterar” hur dom ser ut, men att älska och må bra i sin kropp, utan något MEN, det verkar vara omöjligt. Alla bantar, alla går på dieter, alla måste börja träna, alla måste bli starka, alla måste få bort ditten och datten, strama åt, osynliggöra, sminka över etc. Det bara fortsätter, alltid är vi fel.

Jag vägrar acceptera att min dotter ska hata sig själv, hon är värd så mycket bättre. Alla människor där ute är värda så mycket bättre. Jag känner mig maktlös, för hur ska vi någonsin få bukt på detta kroppsförakt? Vad kan jag ens göra? Hon kommer fatta en dag, att jag bara försöker skydda henne.

Jag går ofta naken, jag rakar mig inte, jag sminkar mig inte, jag pratar inte negativt om olika kroppars utseende, jag kommenterar knappt utseenden, pratar positivt om kroppsfunktioner osv. Till en början kommer hon inte veta att det går att hata kroppar men sen kommer hon bli mer inkluderad i samhället. Släktingar säger att dom går på diet, någon måste gå ner fem kilo till, och en annan skippar kakan till kaffet för den blir en ju enormt överviktig av.

I omklädningsrummet på skolgympan börjar tjejerna jämföra sina kroppar redan på lågstadiet och i mellanstadiet börjar allting bli pinsamt. Instagram-filter döljer tonårsfinnar, folk tränar för att bli snygga och kvinnor som visar brösten är slampor och ska utplånas från jordens yta. Fan, jag orkar inte. Orkar inte med att min dotter en dag ska bli en del av detta utseendefixerade skitsamhälle som hatar varenda kropp. Hon ska aldrig behöva raka sig för att våga gå barbent, aldrig behöva sminka sig för att dölja finnar och rynkor, aldrig behöva välja kläder efter vad som passar hennes ”kroppstyp”, aldrig behöva skippa en lunch eller en fika för att vara ”hälsosam”, aldrig behöva veta att dieter och bantning ens finns… Och aldrig ska hon behöva dölja tamponger på väg till toaletten under mensen, aldrig ska hon behöva skämmas för att släppa ut en fis och aldrig ska hon behöva skämmas över att prata om sin kropp och funktionerna den har.

Hennes gosiga lår kommer alltid att vara gosiga, hur dom än ser ut. Låren sitter på världens gosigaste människa och det är det enda som betyder något! Hon är så jäkla gosig alltså och jag kunde inte bry mig mindre om hur många veck hon har på sina lår, oavsett om hon är 1, 5, 15, 30 eller 60 år. Min dröm är att hon ska älska sig själv och aldrig känna något behov av att förändra sin kropp. Då skulle jag känna mig som en lyckad förälder.

Men motarbetad är jag, av varenda jäkla människa, inklusive mig själv. För jag är också en individ, stöpt av detta samhälle, med självhat som tjuter likt ett inbrottslarm i mitt DNA. Men i vårat hem är det förbjudet att snacka bantning och utseendehets. Vårat hem ska vara hennes trygga zon, där kroppen är det minsta hon ska behöva oroa sig över. Här ska hon vara fri, från samhällets vidriga press och stress.

Här gosar vi med våra lår, fiser ikapp under täcket, duschar tillsammans och accepterar både kroppsbehåring, rynkor, celluliter och veck.

På besök hemma hos oss är det fika-tvång, ordet bantning är bannlyst, tamponger och hemorrojdkräm ligger synligt på handfatskanten. Här är kroppen tillåten att vara precis som den är. Här gosar vi med våra lår, fiser ikapp under täcket, duschar tillsammans och accepterar både kroppsbehåring, rynkor, celluliter och veck.

Här älskar vi varandra och livet utan att behöva bry oss om hur vi ser ut. Livet blir så mycket enklare när det går att andas ut och inse att en inte ens behöver tänka på sin kropp, den bara finns där. Så har vi det här hemma och så önskar jag att det i framtiden ska vara överallt.

Foto: TT

.

Annons
Annons
Annons