Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag googlade en hel del på bröstvårtor"

Krönika från cancerdrabbade Charlotta Lindgren om att återskapa ett bröst.

Annons

Charlotta Lindgren innan operationen.

Nu ska jag berätta om min senaste operation.

Jag sitter på ett fik, omplåstrad, ännu med lite lugnande i kroppen. Jag känner hur bedövningen börjar släppa. Det drar och ömmar lite här och där. Men det känns okej. Jag är lycklig. Jag känner mig klar nu. Hel. Återskapad. Back to basic. Nästan som förr.

Jag googlade en hel del på bröstvårtor. Hur de kunde göras och hur det såg ut med olika tekniker. Det fanns inte mycket att finna. De bästa bilderna jag sett är från andra bröstcancerdrabbade som gjort operationen och varit modiga nog att skicka bilder till mig. Det tackar jag för.

Under några års tid har jag haft kontakt med en fantastisk kvinna, Elisabeth Ubbe, en fotograf och allkonstnär som brinner för kvinnofrågor. Bröst har varit hennes specialitet länge. Jag klagade lite att det inte fanns så mycket bilder och då frågade mig om hon fick dokumentera min återskapelse av bröstvårtan. Självklart! Vi pratade med min kirurg som i sin tur pratade med sin chef och efter lite pyssel så fick hon tillåtelse att vara med.

Vi träffades redan dagen före, på patienthotellet där vi båda övernattade. Jag berättade ingående om min historia, om varför jag ville göra nytt bröst och bröstvårta. Jag berättade om mina tankar, om ångest, livet, döden och en hel det däremellan. Det var fina samtal, viktiga för mig att berätta. Hon fotade.

Vi trivdes ihop och sa god natt just innan midnatt.

På morgonen kom Elisabeth till mitt rum. Jag duschade och tvålade in mig rejält enligt rådande instruktioner. Hon fotade och undrade om jag blivit nervös än. Det hade jag inte.

Av en slump träffade jag vid frukosten på en nätkompissom också drabbats av bröstcancer, så frukosten smakade lite extra bra med även henne till bords. Efter det gick jag och Elisabeth vidare mot kirurgen. Vi fick komma in i en sal och svida om till gröna långa framknäppta pappersrockar med tillhörande ljusblå mössa. Magnus, min kirurg som jag verkligen älskar, kom och ritade på mig. Vi bestämde vart bröstvårtan skulle hamna och han ritade ut vad som skulle skäras bort och lappas och lagas. En oval bit från ljumsken skulle komma att bli vårtgården. Nu hade jag handsvett, skakade och var lite nervös. Nervös och förväntansfull. Tackade ja till två tabletter fulla med lugn. De gjorde susen.

Jag fick flytta till en operationssal. Tejpade och tvättades av operationssköterskorna. De var glada om omsorgsfulla med en trygghetsaura som spred lugn och ro i hela det sterila rummet. Ett grönt skynke hängdes för mitt ansikte. Jag fick samma känsla som jag tidigare känt vid mitt kejsarsnitt.

Kirurgen Magnus kom. Pedagogiskt och metodiskt började han skära, dra, karva och sy. Jag sa att han fick dra ordentligt så att min nya bröstvårta skulle bli lika onaturligt lång som den andra. De tyckte inte att den andra var onaturligt lång. (Nuförtiden måste jag kolla in varenda nakna tjej jag träffar för att kolla bröstvårtslängd).

Innan karvningen fick jag bedövningssprutor. De kändes. Fotograf Elisabeth förevigade allt. Jag är så glad att hon gjorde det. Nu finns bilder för de som kommer efter mig. Det känns fint att kunna göra något gott.

Jag frågade kirurgen om hans tidigare flickvänner brukade frågat om han kunde fettsuga dem. (Man kanske inte ska fråga sånt?)

Han sa "kanske".

Operationssköterskorna blev nyfikna och ville veta mer. De fick de inte, haha!

Vissa stygn kändes mycket men ändå fullt uthärdligt. Det gick bra. De söta sköterskorna och fotograf Elisabeth tittade fram bakom mitt skynke nu och då, och berättade hur det såg ut, frågade hur det gick och sa att jag var duktig. Det var gulligt av dem.

Då skynket togs bort framför mitt ansikt,e så tittade jag ned på en ny kropp, omplåstrad men utan vingar på sidorna. Bröstvårtan var övertäckt och skulle så vara en vecka. Där fanns fem stora omplåstringar på min bål.

"Det blir jättefint" sa alla i salen.

Det låter så ynkligt löjligt lite. En bröstvårta. För mig är det så mycket mer. Ett avslut. En kropp som plötsligt stympades men som nu kommit åter.

Jag satte mig upp, kramade om alla och grät en skvätt då jag tackade dem och sa hur glad jag var att jag kommit till mitt avslut.

"Nu gråter jag också" sa en sköterska.

Jag och Elisabeth har just sagt hejdå efter en ofrivilligt lång bussresa och en sushilunch på stan. Jag sitter kvar på caféet och väntar på att möta upp med familjen. Det här är en stor dag för mig. Det låter så ynkligt löjligt lite. En bröstvårta. För mig är det så mycket mer. Ett avslut. En kropp som plötsligt stympades men som nu kommit åter.

Stort tack till alla som stöttat och hejat på.Tack till Magnus och sköterskorna.Tack Elisabeth för dokumentationen.Tack kroppen och psyket som orkade.

Och Fuck you skitcancer!

Länge leve livet.

Charlotta Lindgren

LÄS OCKSÅ: Charlottas krönika: "Att bli bönhörd- eller inte alls"

Annons
Annons
Annons