Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Även jag blev utsatt för mobbning och trakasserier"

#metoo … Visst! Jag också. Det skriver Kjell Åhsberg i sin krönika.

Annons

De senaste veckorna har kampanjen #metoo riktat blickarna mot mobbning och trakasserier med sexuella inslag. Det är tragiskt att pojkar och män uppför sig illa mot flickor och kvinnor. Problemet behöver definitivt ventileras. Däremot är jag tveksam till att hänga ut personer offentligt, hur illa de än har uppfört sig. Det drabbar nämligen oskyldiga närstående, partner och barn. De ska inte behöva lida för att mannen, vilket det oftast är, har burit sig dumt åt.

Den miljö där sexuella trakasserier är vanligast förekommande är i skolan. Där grundas barns och ungdomars syn på relationer mellan könen. Därför är det av högsta vikt att vuxna på skolan går in och bryter olämpligt beteende. Det duger inte att blunda längre. Skolpersonalen måste vara vaken och se vad som pågår.

Vad man glömmer i den här diskussionen är att även flickor och kvinnor kan vara förövare. Det är dock inte lika vanligt och kommer oftast inte fram i ljuset eftersom män inte pratar om sådant. För genant och omanligt att råka ut för anser de flesta.

Sexuella trakasserier är dock inget nytt. Det har alltid förekommit, tyvärr. Själv drabbades jag i skolan. Senare delen av femtiotalet var en tuff tid för mig. Jag passade inte in i den normala mallen och skulle därför straffas. När andra hängde på stan och tjuvrökte satt jag hemma och läste eller ritade. Istället för att spela fotboll gjorde jag upptäcktsfärder i skogen. Jag avskydde att vara en del i ett lag. Mitt bästa sällskap var jag själv. Eftersom jag läste mycket fick jag ett bra ordförråd och behövde därmed inte fylla ut var och varannan mening med svordomar. Därför ansågs jag som mesig. En tuff kille ska vara grov i mun.

Jag tyckte redan då, och tycker fortfarande, att det är obildat att svära. Detta oavsett om vederbörande ståtar med hög akademisk examen.Detta onormala försökte mina klasskamrater, med början i femte klass och tre år framåt, att ändra på, men med ett underligt tillvägagångssätt. Glåpord haglade över mig, liksom knuffar och slag. Skolböcker försvann på oförklarliga sätt, eller revs sönder. Efter gympalektioner fick jag ofta leta efter mina kläder. Ibland låg de på golvet i duschen, dyngsura. Då måste jag hem för att byta till torrt. Tyvärr var då cykeldäcken tömda på luft. Återstod att promenera, med påföljd att jag missade kommande lektion eller lektioner och fick ovett för det. Men då av läraren.

Att förklara skulle bara förvärra situationen. Ännu mer stryk skulle bli påföljden. Att jag fick glasögon i sexan gjorde inte saken bättre. Som glasögonorm måste man tänka på att även skydda dem vid slag, annars skulle det drabba föräldrarna vars ekonomi var tillräckligt ansträngd utan ett glasögonhaveri. Det märkliga är att ingen någonsin försökte hjälpa eller försvara mig. Alla var rädda för att själva hamna i onåd hos de grabbar som höll klassen i ett järngrepp.

Mobbning är inget nytt fenomen. Det pågick då. Det pågår nu. Skillnaden är att då fanns inga mobiler vars budskap förföljer offret dygnet runt. Hemma var en fristad där man inte kunde nås. På så sätt var livet enklare och tryggare jämfört med idag.

En dag, i sjunde klass, medan vi väntade på läraren kom Lasse, en av mobbarna, in. Han gick bredbent mellan bänkraderna och väntade på uppmärksamhet.”Tjejer! Ni skulle bara se vicken jättepick Kjelle har. Den når ända hit.”

Han höll handen med flatan uppåt strax ovanför knäna.Reaktionen blev omedelbar. De flesta vände sig mot mig medan jag ville sjunka ner under bänken. Ansiktet hettade. Fnitter hördes på flera håll. Någon busvisslade medan andra klappade i händerna.

Spektaklet upphörde när läraren gjorde entré. Det var dags för historielektion. Vad som sades på den lektionen uppfattade jag aldrig. Jag var någon annanstans. Gömd under en tät gran i skogen eller i en skreva uppe på berget. Senare samma dag, på en långrast, närmade sig en klunga tjejer när jag satt i en fönstersmyg i korridoren. Att sitta där var ett sätt för mig att, om möjligt, slippa gå ut på skolgården och därmed komma undan glåpord, slag och knuffar.

Fyra händer började tafsa mellan benen och slita i livremmen. Jag lyckades inte hålla dem borta.

Två av de tuffaste tjejerna, de som brukade hänga med äldre knuttar på stan och åka med bak på bönpallen, trängde sig upp bredvid mig på fönsterbänken medan fyra andra ställde sig som insynsskydd tätt framför oss. ”Är det sant vad Lasse sa?” Utan att vänta på svar satte de igång. ”Vi tänker kolla.” Fyra händer började tafsa mellan benen och slita i livremmen. Jag lyckades inte hålla dem borta. Fick jag bort en hand var en annan där. Inte lyckades jag smita undan heller. De var förvånansvärt starka och gänget framför oss höll också emot.

Återigen ville jag bara försvinna. Dunsta om det gick. Det var inte så här min första intima kontakt med det motsatta könet skulle vara. Visst hade jag drömt, det ska erkännas. Men inte på detta sätt.

Jag blev räddad av en lärare som undrade vad som pågick trots att hon måste ha insett det. I skolan ansåg man då att sådant beteende var oskyldigt och gjordes i ungdomligt oförstånd. Hon motade ut oss. Till skolgården och väntande grabbgäng.

Tjejerna gjorde ytterligare ett försök dagen efter. De kunde tydligen inte släppa tanken på att Lasse kanske hade rätt. Vid det tillfället, i ett klassrum utan någon som såg på eller skyddade handlingen lyckades de med sitt uppdrag. Hur de reagerade inför fakta var jag inte förmögen att uppfatta. I varje fall inte då. Jag kunde bara konstatera att tjejerna efter överfallet ändrade attityd gentemot mig. Deras nyfikenhet var stillad. Plötsligt stod de på min sida när mobbarna slog till. För första gången försvarade någon mig. När de kom in i klassrummet gav de mig ofta en blink när de trodde att ingen såg på. Ingen skulle heller våga kommentera, om de såg. Tjejerna stod nämligen högt i hierarkin.

Både män och kvinnor kan stå för sexuella trakasserier, men oftast diskuterar vi bara män som utövare och kvinnor som offer. Min berättelse är ett bevis på detta. Den beskriver en tidsperiod innan sexuella trakasserier var ett begrepp och visar att det vi uppmärksammar idag inte är något nytt. Så #metoo … Visst! Jag också.

Tyvärr!

Kjell Åhsberg

Kjell Åhsberg.

Annons
Annons
Annons