Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "På bänkarna låg protesbröst lite här och där"

Krönika av cancerdrabbade Charlotta Lindgren.

Annons

På väg hem från familjesemestern i Kreta så slås jag av tanken på hur fint vi haft. Hur det skapats nya minnen och hur vi alla fått samla ihop ny kraft inför den stundande kalla hösten. Jag känner mig tacksam för att vi kunde komma iväg och få lapa energi. Just det här med att få ny energi, det är något som vi alla kan behöva ibland.

Foto: Privat

Vi bröstcancerdrabbade får möjlighet att söka bidrag från till exempel bröstcancerrehabfonden eller bröstcancerfonden för att kunna komma iväg, utan familjen, för att träffa andra med liknande erfarenheter och få samtala i grupp och/eller privat med en ledare. Få känna gemenskap och kanske få massage eller prova på yoga, höra något föredrag om kost och motion och annat som vi undrar över. Det ger så mycket. Jag vet, för jag var på en rehabiliteringsresa till Masesgården i Dalarna.

Det starkaste minnet från verksamheten där var då vi satt i en cirkel och presenterade oss. Det var frivilligt men alla sa några ord om sin diagnos. Vissa grät. Jag var en av dem. Vi satt där och alla, inklusive ledaren, hade haft bröstcancer.

Vi hade kommit olika långt och för oss relativt nysjuka så kändes det skönt att höra om hon som det hade gått två år för. Vilket hopp om en framtid. Vi förstod varandras rädslor eftersom vi alla hade eller hade haft dem. Vi kunde både skratta och gråta tillsammans, helt naturligt trots att vi egentligen var främlingar.

Jag undrar om andra, odrabbade kan förstå hur värdefullt ett sånt här möte kan vara? Med tanke på alla klumpiga kommentarer jag fick innan jag åkte så tror jag inte det.

En tjej hade kommit så pass långt att hon hade gjort en diep lambå. "Ni får fråga vad ni vill" sa hon. Sedan visade hon alla som ville se och vi fick känna och klämma då vi badade bastu ihop. I omklädningsrummet hängde protesbehåar och på bänkarna låg protesbröst lite här och där. Jag är inte helt säker, men jag tror att det var första gången för några av oss att våga. Våga vara naken bland andra i ett omklädningsrum. Här övade vi oss inför badhusbesök med barnen eller barnbarnen. Här var vi trygga. En liten värld med andra som var precis lika ärrade som jag själv. Både på utsidan och insidan. Jag undrar om andra, odrabbade kan förstå hur värdefullt ett sånt här möte kan vara? Med tanke på alla klumpiga kommentarer jag fick innan jag åkte så tror jag inte det.

”Jag skulle aldrig kunna vara borta från barnen under tio dagar”. Den kommentaren fick jag från väldigt många andra föräldrar. Jag vet inte riktigt vad de menade? Kanske att de själva var bättre föräldrar än mig, som åkte iväg utan barnen? Jag läste i tidningar att mamman kunde vara ifrån ettåringen ett dygn. Tvååringen två dygn och så vidare. Hur som helst så kändes det kränkande och sårande att få höra och läsa detta. För det första så har mina barn en pappa. För det andra så kom jag hem, laddad med ny färsk energi och lite mera hopp om en framtid. Lite som efter en resa till Kreta med familjen, men Masesgården gav mig energi på ett mera basalt sätt. Överlevnadsenergi. Piggaremammaenergi.

Den depåstopp jag då valde att stanna vid var värt varenda dag utan mina små. Trots föräldratidningarnas trotsade råd.

Jag är säker på att mina barn också tyckte det.

Charlotta Lindgren

Annons
Annons
Annons