Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Sjöstugan i januari

Annons

Lars-Erik Larzon minns tillbaka på hur mormodern gjorde matta av mossa

Granriset framför brotrappan känns mjukt och skönt att kliva på. Som en behaglig övergång för skorna, från ute- till innebruk. Det vill säga att först stampa av sig överskottet av snö och sen smeka av skosidorna mot de sträva barren, på både in- och utsidan.

Morfar hade aldrig större brådska än att han gav sig tid åt att lite omständligt klara av den där proceduren. Både en- och två gånger kunde det behövas om han kom direkt från Putte stallet eller kossorna i lagården och hade lite onödigt med sig under skosulorna därifrån.

Mormor som nogsamt höll rätt på årstiderna hade då och då något nytt och välkomnande att lägga framför brotrappan. I våren skira tid gjorde hon en så kallade strâka att feja skodonen på. Det var en lite finurligt flätad matta av björkris, färskt så de små musöronen till löv optimistiskt gluttade fram på ömse sidor. Som nyskapad doftade den gott och den låg kvar där under hela sommar´n, ända tills den var rätt så torr och sliten och var mindre följsam för bara fötter.

På sensommaren tog mormor med sig en jutesäck och traskade iväg upp till myrarna där det hunnit bli bara blötgubbar av de hjortron som lämnats kvar. Hon visste så väl var hon kunde

hitta grön och frodig björnmossa. Den fyllde hon säcken med och när hon kom hem igen band hon av den en lång girlang av mossan. Den rullade hon ihop och band den samman till en frodig och fuktig mossmatta – så mjuk och len att man till att börja med nästan inte nändes ville kliva upp på den. Då den var ny påminde den om en rödräv som låg där och tog sig en middagslur. Hon lät den aldrig torka ut riktigt utan var där med vattenkannan och gav den en liten dusch samtidigt som hon ändå vattnade astrarna och höstdaliorna.

Ville det sig väl höll mossmattan stilen till första frosten kom och det var återigen dags att hämta hem granris för att lägga en ny frodig granrisbädd...

Ville det sig väl höll mossmattan stilen till första frosten kom och det var återigen dags att hämta hem granris för att lägga en ny frodig granrisbädd...

Mormor var lite före sin tid. För henne och hennes generation var det bara helt naturligt att handla miljövänligt och att nyttja förnyelsebart och sånt som inte behövde fraktas långa vägar. Det var inte bara i fråga om mattan framför förstukvisten som hon var rättrådig. Tacksamhetens varma tankar ägnar jag henne. Hon som i minsta möjliga mån bidrog hon till försurningen och andra nu aktuella miljöhot.

Inne i stugan lägger jag av vedfamnen i den nästa tömda korgen framför öppna spisen. Lägger på några träd och det blir liv i brasan igen. Den pratar till mej, lugnt och lågmält som den alltid gör av torr björkved. Aldrig barrved, i varje fall inte från gran som i så fall kan bjuda på ett riktigt farligt fyrverkeri där i spiselhörnet. Lite livfullare kan brasan även bli av näver och späntstickor av fränved, men oftast är den en behaglig samtalspartner jag har lätt att komma överens med.

Nytt år och ny almanacka. Den gamla bläddrar jag igenom och finner att sommarnoteringarna helt saknar lovord om sol och värme och hösten och förvintern är heller inget att hurra för när det gäller vädret. Utan saknad lägger jag den till ro på högen av de övriga längst in på översta hyllan i hörnskafferiet. På spiken på skafferidörren hänger jag upp nya tomma månadsblad att föra notering på. Med förhoppning om en skön vår och en riktig barndomssommar, som man minns den: En evighet av varma och härliga baddagar och ljusa och ljumma sommarnätter…

För önska kan man väl få göra, så här på tröskeln till det nya året.

Lars-Erik Larzon

Annons
Annons
Annons