Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sanna Almén: "På äldre dar njuter jag av att gräva i det förflutna "

/

Annons

"Som barn var jag inte speciellt förtjust i att ha konversationer med vuxna människor då de alltid verkade ha ett ofattbart stort behov av att tjata om hur saker och ting fungerade förr i tiden.

Ett alldeles för långt samtal fullt av nostalgi var snarare en regel än ett undantag så fort någon kom på besök och om jag hade möjlighet gömde jag mig i mitt rum och vägrade komma ut innan det var fritt fram. Jag hatade verkligen att höra hur stor jag hade blivit och i samma veva försöka förklara att det faktiskt var flera år sedan jag lärde mig alfabetet utantill. Min mamma sparade inte heller på krutet när det väl gällde. Hon backade mer än gärna det nostalgiska bandet och berättade gladeligen om hur världen såg ut när hon växte upp och jag minns att jag genast stängde av öronen då också.

Det hela var nämligen inte ett dugg intressant för mig. Själv hade jag ju inte mycket att titta tillbaka på när jag var i tioårsåldern och som barn levde jag ständigt i nuet. Jag hade inget tidsperspektiv överhuvudtaget. Det mest spännande som hände i min tillvaro där och då var nya äventyr med Nalle Puh kombinerat med fredagsgodis och några år senare tog besök på Cozmoz iklädd vita jeans och en skvätt billig parfym från serien DATE över som veckans höjdpunkt.

Men eftersom jag numera är inne på det näst sista året i livet då jag kan kryssa i rutan 30-35 när det är dags att uppge min ålder i diverse enkäter och undersökningar så måste jag erkänna att jag allt för ofta kommer på mig själv med att vara precis en sån där nostalgiälskare som jag alltid har föraktat och tyvärr måste jag också säga att jag delvis njuter av att gräva i mitt förflutna. Och jag pratar mer än gärna om den gamla goda tiden när jag springer på klasskamrater från förr.

Jag minns med glädje åren då jag och en jämnårig kompis lekte med dockor man kunde förvandla till en muffins eftersom kjolen var gjord av rörligt gummi och hatten såg ut som en bakelse och att vi några år senare sprang runt i skolan med halsband fulla av plastnappar i olika färger. Vi samlade på stickers, troll, suddgummin, frimärken och bytte manicklar på löpande band. Nuförtiden samlar jag bara på medaljerna som delas ut inom OCR sporten då det sistnämnda visar att jag har gjort någon form av minnesvärd och ansträngande prestation och kryddar det hela med upplevelser i form av resor och konserter.

Jag ler hånfullt åt mig själv när jag tänker på alla timmar jag spenderade framför tv:n tillsammans med min syster när serien BULLEN var som mest populär och vi tyckte det var så fruktansvärt spännande när det var dags för veckans brevfilm. Jag ville alltid vara tjejen i avsnittet oavsett vad det hela handlade om och det är först på senare år vi båda har insett att det faktiskt inte är ett dugg kul att behöva handskas med motgångar, trassliga vänskapsrelationer och omöjliga män. Men mest av allt skrattar jag nog åt alla år då jag var näst intill besatt av tidningen Mitt Livs Novell. Jag plöjde igenom tonvis med texter som handlade om hur det känns att vara både den första, den andra och den tredje kvinnan och hann även tänka att det var nog bättre att få uppleva det än att inte vara någons kvinna alls. Men med facit i hand önskar jag nog att jag i yngre år hade satsat mer på att vara min egen kvinna istället för någon annans.

Jag vet sedan en lång tid tillbaka att det inte alltid är så lätt att redigera ihop den där tidningsutgåvan som kallas livet.  Att vara både chefredaktör, ansvarig utgivare och ledarskribent samtidigt kan också vara lite körigt ibland. Och det är svårt att bestämma ett datum för deadline då jag inte har en aning om hur allting ser ut om sisådär tjugo år. Kanske håller jag fortfarande på och skriver. Kanske är jag inte ens vid liv. Men om jag är det hoppas jag att kroppen fortfarande fungerar som den ska. Att alla människor som är viktigast i mitt liv finns kvar och att jag har lyckats uppfylla några av mina drömmar. Men i skrivande stund nöjer jag mig med att njuta av nostalgin och låtsas att allt som har hänt och publicerats hittills inte är något annat än grunden till klockren bestseller. 

LÄS FLER KRÖNIKOR av Sanna Almén

Annons
Annons
Annons