Ibland kan litteraturen göra skillnad och vara någonting mer än bara ett tidsfördriv och njutningsmedel. Du kan ibland konstatera att du faktiskt fått en större insikt och förståelse av att läsa en välskriven roman om ett aktuellt och angeläget ämne. Det kan skrivas i sagans form men lika gärna knådas fram i den kargaste formen av realism.

Mycket hände efter min död
Av Ricardo Adolfo.
Översättning: Irene Anderberg.
Utgiven av Astor förlag.

Ja, det är sannerligen tur att det med jämna mellanrum dyker upp författare med ett större ärende än de flesta. Ricardo Adolfo, född i Luanda men uppväxt i Portugal, hör till den skaran. Nu finns hans första roman på svenska utgiven av Astor förlag. Det handlar om romanen med den smått utsökta titeln Mycket hände efter min död. All heder åt Astor förlag som försöker göra skillnad i en alltmer likriktad och kommersialiserad bokbransch.

Du får möta en ung fattig och papperslös familj som flytt det fattiga hemlandet och som försöker skaffa sig ett bättre liv på den rika och välmående ön. Familjen består av far, mor och en liten son. Den stora drömmen om ett bättre liv skjuts snart i sank. Det finns inga arbeten för honom. Han kan inte det nya landets språk, självkänslan bryts sakta ned.
Hans hustru Carla – där-emot – har hittat ett städjobb som gör att de kan hanka sig fram någorlunda. Boendet är inget att skryta med. Det måste delas med andra familjer.

Efter en söndagsutflykt ska familjen ta sig tillbaka till sitt hem. Plötsligt stannar tunnelbanan. De är tvungna att ta sig ut på gatorna och försöka hitta hem på egen hand. Det dröjer inte länge förrän de har gått vilse i den stora urbana staden med allt sitt glitter och prål.
Ricardo Adolfo går bokstavligen in i den manliga karaktären och mejslar fram ett existentiellt drama i den mest utsatta av livssituationer. Under vintern har debatten rasat här hemma om polisens jakt på papperslösa. Ingen av alla dessa artiklar i ämnet har i grunden påverkat mig som läsare i grunden lika mycket som den här korta romanen.

Sprängkraften i Adolfos prosa är att han noggrant undersöker både de mänskliga och samhälleliga bristerna i vår samtid. Jag som läsare av manlig natur kan identifiera mig med romanens antihjälte till fullo. Hans alltmer desperata försök att upprätthålla fasaden utåt och bilden av den starke mannen tar honom med på en svart och ett smått farsartat äventyr. Det psykologiska maktspelet mellan makarna är lyhört skildrat.
Ricardo Adolfo skriver fram ett klassiskt drama om över- och underordning i samhället men han sysslar varken med politiska eller moraliska pekpinnar. Författaren är lojal med dessa unga och ofullbordade gestalter.

Människan är sig lik oavsett varifrån hon kommer. De grundläggande behoven är detsamma.
Alla behöver mat för dagen, ett drägligt boende, ett arbete, kärlek och mänsklig närhet. Dessutom är den gemensamma drivkraften också densamma.
Vem vill inte försöka få ett bättre liv någon annanstans om alla andra vägar i hemlandet är stängda? Och vad händer när det nya och främmande landet inte vill ha med dessa människor att göra?

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se