Borlänge Jazzklubb, restaurang Liljan.

Jazz Det blev en rivstart för Borlänge jazzklubb i måndags. Den nya lokalen blev en fullträff och både den hundrahövdade publiken och gruppen Trinity trivdes. Liljan ger publiken större möjlighet att välja plats och scenen är större vilket gagnar artisterna.

Trinity består av Karl Olandersson på trumpet, Andreas Hellkvist på orgel och Ali Djeridi på trummor. Andreas Hellkvist som var presentatör påpekade att de är en treenighet och presenterade skämtsamt Ali Djeridi som fadern, Karl Olandersson som sonen och sig själv som den helige ande, eller med Charlie Normans ord, den velige andre. Karl Olandersson missade genom spelningen i Borlänge galapremiären på Monica Z-filmen, jo han är med i filmen också.

Hellkvistkompositionen Swing for Elina, inledde kvällen och visade direkt att Trinity är en världsakt och att trummor, orgel och trumpet kan bli en perfekt trio. Det är något väldigt speciellt med en orgel och då inte minst med en Hammond, i det här fallet en B3, men det krävs mycket av den som spelar och Andreas Hellkvist har det som krävs.

Karl Olanderssons trumpetspel är rent och genomtänkt och helt utan bludder.

Varje ton sitter där den ska även om en del toner kan vara lite överraskande. Ali Djeridi är en sofistikerad trumslagare som har både takt och ton. Han kan få det att svänga så det hörs i varje del av trumsetet.

Alfie är en ballad av Burt Bacharach. Trinity får till ett skönt sound med lugna trummor och lätt vilda svängar med orgeln.

Det är lätt att känna igen gruppens egna låtar. Ali Djeridis Loj, inleds med ett trumsolo och Karl Olanderssons Get Out inleds med trumpetsolo. Sweet Georgia Brown som fick avsluta ett första set som kändes väldigt kort, men som höll mer än 45 minuter.

One for Anders, också det en Hellkvistkomposition inledde andra set där vi också fick höra en mycket lazy version av gamla Lazy River. Trinitys version fick floden både att koka och att flyta långsamt.

The Shadow of your Smile, gjordes nära nog i slow motion och mer som popballad än som jazzballad och det gjorde att låten i Trinitys version kändes mer suggestiv än vanligt. Två standards fick avsluta, det blev Tea for Two och The Preacher, också de på Trinity-vis.

Extranummer hör till och här blev det till och med två. Först Louis Armstrongs paradlåt What a wonderful world, där Karl Olandersson verkligen visade att han är en fenomenal trumpetare. Stående applåder från publiken var helt rätt och svaret blev Erik Franks Novelty Accordion med trumpet och orgel istället för dragspel och fint trumspel därtill.

Borlänge jazzklubb sponsras av just restaurang Liljan samt hotell Brage och ABF och sponsorerna bör ha all anledning att vara nöjda med höststarten. Nu väntar fler fina kvällar för Borlänge jazzklubb, närmast på tur är ett program betitlat Blues is King med bland andra Clas Yngström och Cecilia Ringkvist.

Lennart Götesson