Regi: Birgitta Egerbladh

Scenografi: Katrin Brännström

Kostym: Annsofi Nyberg

Originalmusik: Birgitta Egerbladh, Brahms, Irvin Berlin m.fl.

Skådespelare: Anna Andersson, Görgen Antonsson, Björn Johansson, Mats Jäderlund, Arabella Lyons, Martin Pareto och Alexandra Zetterberg-Ehn.

Dagar av sol, dagar av regn, Folkteaterns senaste pjäs är en omtumlande föreställning som kräver sitt av publiken. Det är en dansteateruppsättning signerad Birgitta Egerbladh, premiär var i Gävle lördags.

Birgitta Egerbladh är knuten till Stadsteatern i Stockholm där hon gjort flera kritikerrosade föreställningar, hon har också en gång tidigare, 2010, arbetat med Ensemblen på Gävle Folkteater. Då hette förställningen Räck mig din hand och den blev en enorm framgång, den visades även i SVT.

I Dagar av sol och regn utgår hon från Oliver Sacks bok – Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Oliver Sacks var professor i neurologi vid Columbia University mellan åren 2007-2012, (idag är han professor i neurologi vid New York University). 1966 arbetade han med en grupp patienter som han identifierade som överlevare efter en epidemisk sömnsjuka. Han skrev en bok om det, Uppvaknandet, den låg senare till grund för en av Harold Pinters pjäser.

Birgitta Egerbladh läste boken om Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, hon blev helt fascinerad och kände att den ville hon vidareutveckla tillsammans med Folkteaterns Ensemble. Hon ville undersöka temat bortfall av kroppens språk och göra det i dansteaterns form.

Sacks beskriver i sin bok neurologiska bortfall, det vill säga patienter med felkopplingar i hjärnan som försätter dem i svåra och ofta absurda situationer.

Folkteaterns Ensemble består av Anna Andersson, Görgen Antonsson, Björn Johansson, Mats Jäderlund, Arabella Lyons, Martin Pareta och Alexandra Zetterberg-Ehn. Anledningen till att jag ger Ensemble stor bokstav är att de är så samspelta så de skulle kunna vara en enda person! Det går inte att plocka ut en enstaka rollprestation för de är ett. Det är helt fantastiskt att uppleva!

Det finns inte någon handling, inte någon röd tråd, inte speciellt många repliker. Föreställningen är skådespelarna och deras kroppars rörelse.

Men föreställningen är för lång, drygt två och en halv timme, den hade vunnit på om de sista tjugofem minuterna komprimerats. Den kräver koncentration av både skådespelare och publik och det känns som om energin går ur båda på slutet. Skådespelarna tar om och publiken börjar skruva på sig och titta på klockan.

När pappersväggarna mellan det absurda och normala rivs då hade föreställningen kunnat sluta.

Dagar av sol och regn väcker tankar kring hjärnans funktion, saker som är så självklara är inte självklara för alla. Bara en sinkadus kan skilja det ena från det andra och det kan innebära avgörande skillnader, varseblivningens tunna väggar som skiljer den normalfungerande människan från den dysfunktionella.

Det är en mycket kroppslig föreställning på Folkteatern och musiken harmonierar, kongenialt utvald för att interagera med skådespelarnas prestationer.

Det är en tankeväckande föreställning spelad av en begåvad och homogen Ensemble.

”

Det är en tankeväckande föreställning spelad av en begåvad och homogen ensemble.

Yvonne Gröning