De mest kända exemplen kommer från USA och Storbritannien. I det förra landet lade Demokraterna med Bill Clinton som presidentkandidat 1992 om sin politik så att den låg närmare Republikanerna i flera frågor och sammantaget.
Och i det senare landet lade Labour, Socialdemokraterna, om sin politik så att den låg närmare konservativa Tories. Det skedde efter Neil Kinnocks valförlust 1992 under nya partiledaren John Smith, som dock dog. Han efterträddes av Tony Blair, som fullföljde agerandet att närma sig huvudmotståndaren.

I de valsystem som finns i de två länderna är detta agerande logiskt. Men liknande har skett i länder med proportionellt valsystem som Sverige har. Nya Moderaterna lade efter förlustvalet 2002 om sin politik på flera områden. När de ledande moderaterna, regeringens mäktigaste ministrar, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt de gångna dagarna upprepat att de avser att höja skatter för att stärka budgeten med cirka 10 miljarder kr (per år) har det varit en triangulering.

Företrädare för övriga allianspartier har upprörts av det. En är Fredrick Federley (C). Det framgår av en intervju i Svenska Dagbladet. Där spekulerar han över om Moderaternas agerande beror på att det partiet inriktar sig på att alliansregeringen förlorar valet.
För Moderaterna vill ha fortsatt regeringsmakt. Det kan bara, realistiskt sett, ske genom en så kallat stor koalition med ”huvudfienden” Socialdemokraterna.
Koalitioner av den typen är vanliga i Europa. En sådan regerar på Island, påminner Federley om. Han nämner även samma typ av koalition i Tyskland.
Man kan lägga till Österrike. Och i Finland samregerar M, S och några partier till.
För om Sverigedemokraterna ökar i valet till uppåt tio procent blir det svårt för Alliansen att regera vidare. Att de fyra allianspartierna ska bli större än de tre rödgröna partierna blir att döma av opinionssiffrorna nästan omöjligt.

Och att Alliansen ska fortsätta regera även om den och SD får majoritet blir svårt, även om det inte är otänkbart. Alliansen skulle i så fall ha förlorat väldigt många mandat samtidigt som SD stärkts.
Efter en tid skulle SD börja agera så att partiet får inflytande, troligen genom att rösta emot regeringens förslag. Läget för en försvagad M-ledd alliansregering skulle då vara sämre än i dag och den skulle bli tvungen att avgå efter ett tag. Att den skulle ge efter för SD är föga troligt.

Om inte de tre rödgröna partierna får majoritet kan de inte bilda en handlingskraftig regering. Och även om så skulle ske kan S få svårt att komma överens med V och MP på många punkter. Vinster i välfärden, vapenexport, försvaret, skattepolitiken, energi och kärnkraft är några av dem.
Att ett försvagat FP ska samverka med S är föga troligt. Än mer gäller det för C och KD. Bara M skulle kunna bli en kraftfull samarbetspart till S.

Om det går till en S+M-regering är inte säkert. Men M kan tänkas vilja gå vidare på vägen att bli ett maktparti, eller maktsträvande parti. Om M går in i en samverkan med S kan M vinna många saker.
Partiet kan visa sig regeringsdugligt och flexibelt. Partiet kan hoppas på att många allmänborgerliga väljare röstar på partiet även 2018, trots att M förlorar en del till övriga tre borgerliga partier och SD. Men för S skulle troligen än mer väljare förloras, särskilt till V.
S kan i så fall komma att minska så mycket att partiet 2018 blir mindre än M, säg på 20 procent mot några procentenheter mer för Reinfeldts och Borgs parti.
M kan 2018 därmed ha regerat i 12 år, i två typer av regeringar, och vara landets största parti. Då blir M naturlig regeringsbildare efter det valet, sannolikt med andra än S.

Robert Sundberg