Men i det skolsystem vi numera har är jakten på status faktiskt ett av de stora problemen. Föräldrar är oroliga över att de satt sina barn i fel skola, de oroas över sina barns status och kanske lika mycket över sin egen sociala status när de hör från vänner och bekanta att deras barn går i en skola som befinner sig högre upp i den sociala rangordningen. Barnen i sin tur sneglar mer och mer på varandras betyg, pratar mer om det än om kunskaper.
Status är ett av de viktigaste orden i vår tid och det speglar vår tids grundläggande vanvett. Det där lilla ordet betecknar den fixering vid rangordning och hierarki som finns i ett alltmer marknadsstyrt samhälle.

Ju större ojämlikheten mellan samhällsklasserna blir desto mer besatta blir människor av att värdera varandra och placera varandra i den där statushierarkin. Ängsliga blickar riktas mot omgivningen: Hänger jag med? Är jag tillräckligt lycklig? Är mina barn med på framtidsbåten?
Forskare kan hävda att det tar ungefär trettio sekunder för en människa att bedöma var på den sociala stegen en annan person befinner sig. Vi gör dessa bedömningar omedvetet, de äger rum hela tiden och bedömandet intensifieras i takt med att ojämlikheten ökar.

Lärarnas status måste höjas, ropas det i skoldebatten, som om det viktigaste av allt är att en lärare betraktas som långt mer värd än till exempel en städare eller en undersköterska. Karriärtjänster inrättas för lärare och det talas om superlärare, förstalärare och lärarlegitimation (ett officiellt papper på att man har hög status).
Det konstiga är att så få, inte ens lärarfacken, inser vilken livsfarlig och fördummande statuskarusell hela skolan – och samhället i stort – har tvingats kliva upp på. Kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet samt friskolerevolutionen har på olika sätt drivit på denna statusjakt och nu kan problemen och misslyckandena avläsas, i statistiken över hur många som inte går ut med godkänt i grundskolan, eller i Pisarapporten som visar sjunkande skolresultat.

Det otroliga är att så många ändå förordar mer av den där statusmedicinen för att lösa problemen, till exempel i form av större löneskillnader mellan lärare eller den där idén att lärare ska värderas högre än andra yrkesgrupper.
Statustänkandet producerar ångest. Ångest är ingen bra utgångspunkt när det gäller lärande. Status bygger på rädsla och motverkar nyfikenhet. Status har i min värld – ingen status.

Göran Greider