Priset delades ut på Wernerdagen den 13 november av Werner Aspenströmsällskapet. Priset har delats ut sen 2006 och Staffan Westerberg var den förste pristagaren. Prismotiveringen lyder: ”Marie Lundquists poesi och lyriska prosa gestaltar i drömartade scener, med språkets både precisa och mångfacetterade bilder, ett ständigt pågående existentiellt drama. De laddade mötena mellan levandets kraftfält och dödens, i bok efter bok, träffar det djupast personliga i oss som läsare. Med sin hudlöshet och sin smärta, sin längtan och sin sensualitet stiger Marie Lundquists gestalter fram och förhöjer vår egen livskänsla”.

En gråkall dag möter jag Marie Lundquist på Kulturhuset i Stockholm, en klassisk mötesplats.Medan vi ser snöflingorna dala ner mot Sergels torg börjar vi över varsin latte samtala om hennes författarskap och inte minst om vad Werner Aspenström betytt för henne.

Marie Lundquist säger:

– Det här priset har ju egentligen inte att göra med att man verkar i Werner Aspenström anda eller sysselsätter sig med honom som forskare eller författare. Det är inte på de kriterierna som priset delas ut. Jag har under hela mitt vuxna liv läst Werner Aspenström, kanske mer i början av mitt författarskap än nu. Jag började mitt yrkesliv som bibliotekarie, framför allt i Sundbyberg. Där använde vi oss ofta av Werner Aspenström i samband med att vi byggde upp ett Poesibibliotek, ett särskilt rum enbart ägnat åt poesin. Avsikten var att föra ut poesin med lite mer okonventionella metoder, jag minns att vi tapetserade väggarna med Aspenström-citat och kortdikter. Det kändes så givet och väckte anklang även hos låntagare som kanske inte primärt var poesiintresserade. Men det var något i hans tilltal som skapade intresse, och som blev en brygga till att tala om poesi med låntagarna. Till exempel fungerade de korta, närmast haiku-liknande dikterna i ”Ordbok” väldigt bra i det sammanhanget. Det är också just de dikterna som jag är väldigt förtjust i själv och som jag tror var ingången till Aspenströms författarskap för mig. En sådan dikt är till exempel:

”En stor för mig okända insekter/viner för förbi som tunna ståltrådar/

och smälter hastigt ned./Vet inte vart de är på väg,/ Men: /vilka metaller!

Har han influerat ditt eget författarskap?

– Kanske är han inte det första författarnamn jag skulle nämna i det sammanhanget. Då finns det andra som jag tror har betytt mera: den finska poeten Sirkka Turkka, polacken Adam Zagajewski eller Lars Noréns dikter, för att nu nämna några. Men jag har alltid varit fascinerad av den där lättheten som Aspenström har, som aldrig någonsin blir banal, och som utan problem låter sig paras med det djupaste allvar. I det avseendet har han varit en stor källa till inspiration.

Ser man till de pristagare som fått priset tidigare finns bland andra Elisabeth Rynell och Tua Forsström. Tidigare har du bland annat fått De nios pris, Sveriges radios lyrikpris för att nämna några. Du placerar dig verkligen i crème de la crème bland svenska poeter.

– Det är alltid lite märkligt det där, när man får ett pris, som delats ut många gånger, uppstår det ju ett slags sällskap av de människor som fått priset, även om man aldrig har träffats. Har priset funnits länge kan det till och med handla om numera avlidna personer. Jag gillar det – att det uppstår ett sådant samband bakåt. Ser man till vilka som belönats med Werner Aspenström- priset så har jag faktiskt träffat dem alla personligen, utom Staffan Westerberg som jag sett på scen. Bland de här författarna finns Tua Forsström och Lennart Sjögren som båda betytt mycket för mitt författarskap.

Det är en fantastiskt fin motivering: hur berörde den dig?Anser du att den ringar in din särart som författare?

– Det är naturligtvis en väldigt vacker motivering, jag känner mig tacksam för att någon tagit så mycket tid i anspråk för att skriva en så omsorgsfull motivering. Jag har ju egen erfarenhet av att sitta en prisjury, så jag vet hur svårt det är. Sen kan det ändå bli lite problematiskt med den där sortens motiveringar: man vill ju gärna bli sedd, men inte alltför definierad och inringad. Som författare kan man känna krav på sig att motsvara motiveringar, samtidigt känner man sig naturligtvis stolt och glad.

Jag fäste mig särskilt för ”Med sin hudlöshet och sin smärta, sin längtan och sin sensualitet stiger Marie Lundquists gestalter fram och förhöjer vår egen livskänsla.”

– Det är säkert en av drivkrafterna till mitt skrivande. Längtan måste finnas där, en önskan att något ska bli verkligt. Det är i hög grad vad författarskap handlar om, att erövra något nytt, att skapa en ny verklighet vid sidan av den yttre.

Att bildkonsten, framför allt fotografin har betytt mycket för dig i ditt arbete med orden, det är uppenbart, Du säger i en intervju med Bo Carpelan att: ” Hela processen med fotograferandet tycker jag är så besläktad med att skriva dikter. Att hitta ögonblicket och ordet som inrymmer hela laddningen, essensen. Att styra hela förloppet och ändå lämna dörren på vid gavel till det som aldrig går att reglera”.

– Jag har aldrig sysslat med fotografi professionellt, men jag har alltid fascinerats, speciellt av den närmast magiska processen i ett gammaldags mörkrum, det var en stark upplevelse för mig, framför allt när jag var tonåring. Det är någonting med den fotografiska akten, framkallningen och arbetet i mörkrummet som är magiskt. Jag intresserar mig för fotografi just för att det är ögonblickets konst, att det inte handlar om berättande i längre linjär form, utan mera om detaljer som man kan sätta ihop som ett pussel. Mitt skrivande kring fotografiska bilder ser jag som ett startskott för vidare associationer, snarare än en beskrivning av enskilda verk.

Du har bland annat medverkat i en bok om fotografen Gunnar Smoliansky, One Picture at a Time, med fem miniessäer. Du har också varit verksam som kritiker i Svenska Dagbladet.

– Det började med att jag under flera år hade en krönika kring bilder i ”Fotografisk tidskrift” vilket ledde till att många fotografer kontaktade mig för samarbeten kring program- eller utställningstexter. Detta skulle så småningom resultera i min bok: ”Drömmen om verkligheten: fotografiska reflektioner”, från 2008.

Carl Johan Malmberg skriver i en recension av den boken: ”Hon tycks överlag se fotografier som den partikulära, individuella verklighet som förmår överskrida det exklusiva, utestängande och bygga broar i tid och rum, mer kanske än någon annan konstart (poesin är ju begränsad av sitt språk). Fotografin har där en ton, som kan slå an, väcka det inom oss som vi inte visste att vi bar på. Fotografin är ”drömmen om verkligheten”, det innerligt främmande, den delar det med poesin.

Hur arbetade du med Gunnar Smoliansky?

– Mitt krav i det arbetet var att jag skulle få förhålla mig helt fritt, som författare och poet. Jag ville arbeta självständigt, Smoliansky och jag träffades visserligen ett par gånger, men jag valde själv vilka av bokens fotografier jag ville skriva om.

Du beskriver om din väg till författarskapet som en omväg. Som författare debuterade du ovanligt sent, vid 42 års ålder med prosadiktsamlingen”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten”, året var 1992. Det var en ovanligt mogen debut som togs väl emot av kritiken och belönades med FiB Lyrikklubbs Stig Carlsonpris.

– Det var en lång väg till mitt författarskap, jag nådde dit via omvägar. Jag skrev ju dikter i tonåren precis som många andra, men jag drömde inte om att bli författare då. Skrivandet var det hemliga rum jag kunde dra mig tillbaka till. Jag läste mycket och var djupt berörd av andra författares verk. Egentligen tror jag att det handlade om att ge mig själv tillåtelse att skriva. Det var också betydelsefullt att träffa rätt personer på vägen. När jag gick en kurs på en folkhögskola i Danmark blev jag vän med poeten Pia Tafdrup. Jag visade henne några dikter och hon uppmanade mig att skicka dem till den danska lyriktidskriften ”Den blå port”. Det var en märklig känsla när jag fick tidskriften i min hand en tid senare. Då fanns dikterna där, översatta av Poul Borum, en dåtida poetmogul som jag bara vagt kände till. Jag tror att det var viktigt för mig att det gick till så när jag första gången såg mina dikter i tryck. I och med att de var på danska, var de både mina och ändå inte mina. Det var inte lika pinsamt, bara märkligt men samtidigt fantastiskt naturligtvis. Det dröjde länge innan jag kunde identifiera mig som författare och under de första åren fortsatte jag att arbeta deltid på bibliotek och skrev samtidigt. Men nu har jag varit författare på heltid sen länge. När jag började skriva var det som en ny värld öppnade sig för mig.

Hur har ditt författarskap utvecklats under de här åren? Du har varit oerhört produktiv.

– Kanske har det känts bråttom eftersom jag debuterade så sent. Jag vet inte. Det är svårt att se själv, men en viktig sak är att jag aldrig riktigt har velat definiera mig själv genremässigt, jag har sökt efter det gränsöverskridande. Jag har ju skrivit några prosaböcker, jag ville undersöka hur långt jag kunde gå i den formen, utan att bli romanförfattare. Har jag skrivit en diktsamling har jag velat gå åt ett annat håll i min nästa bok. Det är roligt att pröva något nytt. Jag har en viss faiblesse för det korta, aforistiska. Min nästa bok: ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” kommer ut i januari nästa år, och innehåller en mängd korta strofer – 100 stycken närmare bestämt, som alla handlar om dikt, det kan ju låta extremt inskränkt, men kan väl kanske liknas vid ett slags minimalistisk poetik.

Jag kommer att tänka på Kristian Petri, som i en intervju som jag gjorde berättade att han som är det korta formatets mästare, alltid skrev långt, sedan började han reducera och stryka – är det likadant för dig?

– Nej, jag hamnar i det korta formatet på en gång. Det är något med det där snabba nedslaget som jag gillar. Men det är lustigt att du nämner Kristian Petri, eftersom framförallt hans debutbok ”Första rummet”, betydde mycket för mig. Kanske är det temat som har fångat mig också, den handlar om hans mamma som tog sitt liv.

Samtidigt har du varit verksam som översättare av dramatik. Nu närmast med Tarjei Vesaas roman ”Fåglarna”i dramatisering och regi av Ole Anders Tandberg som hade premiär på Elverket den 19 mars.

– Det har varit en fantastisk resa. ”Fåglarna” är en otrolig bok som alla norrmän bär nära sitt hjärta, men som är nästan okänd i Sverige. Ole Anders Tandberg satte upp denna dramatisering på Det Norske Teatret 1997. Nu har han gjort en ny bearbetning. Jag har jobbat med Tandberg en gång tidigare i en pjäs av Jon Fosse som gick upp på Stadsteatern, ”Jag är vinden” som hade premiär 2013.

Jag har googlat på det där. Radions Maria Edström skrev: ”Och med Marie Lundquists fina översättningar från nynorskan, så finns det en ingång för oss här i grannlandet, både vad gäller hans prosa och dramatik. Norge är mer än Knausgård, som dessutom en gång i tiden var Fosses elev på skrivarskolan i Bergen. Hur började din bana som översättare?

– Jag fick i uppdrag att översätta Jon Fosse, totalt har jag översatt nio av hans pjäser. Inte på grund av mina kunskaper i norska, vad man sökte var en poet. Jon Fosse skriver på nynorska, som är väldigt säregen i sig. Norskan och svenskan är mer olika än vad vi inbillar oss. Jag hade en stark relation till Jon Fosses författarskap redan tidigare. Han har varit en ledsagare i många år nu, det var tolv år sedan jag översatte den första pjäsen. Just nu håller jag på att översätta en essäsamling och tidigare även hans dikter. Tidskriften 10TAL ska ge ut essäerna i bokform samt fyra av Jon Fosses pjäser, dessa ska komma ut i vår.

Den första volymen innehåller de fyra pjäserna ”Flicka i gul regn¬jacka”, ”Jag är vinden”, ”Dödsvariationer” och ”Vinter”, alla i din översättning.

– Jag har även översatt annat, men inte från något annat språk än norska. Två diktsamlingar av Steinar Opstad, samt två pjäser av Arne Lygre, en annan norsk dramatiker: ”Jag försvinner och ”Ingenting av mig”. Under senare år har jag jobbat så mycket med översättningar att jag nästan tappat bort mitt eget författarskap. Därför kommer Werner Aspenströmpriset i precis rätt ögonblick för mig just nu. Men att översätta är också underbart, särskilt dramatik, där man hamnar i ett kreativt gruppsammanhang, och ändå och har en alldeles egen roll som översättare. Jag har tyckt att det varit väldigt givande samtidigt som det är utmanande och svårt. Det är spännande att följa repetitioner och upptäcka vad som händer när orden hamnar hos en skådespelare, det inträffar en massa saker som man inte hade föreställt sig. Det är så levande, teater är så handgripligt. Skrivandet är jämförelsevis så torrt. Jag tror att det är därför jag har dragits till andra konstarter som fotografi, konst och teater, där allting är så påtagligt.

Det avspeglas i dina dikter och prosadikter, där du ofta utgår från en bild, fotografisk eller som en målning av Hammershøi, du är i högsta grad gränsöverskridande.

– Jag tror att jag behöver den där sortens samverkan, ett bollplank eller en friktion om man så vill.

Du har även varit handledare och lärare på författarkursen på Biskops -Arnö, vilket är ditt bästa råd till en ung blivande författare?

– Läs! Det är så man lär sig att skriva.

Fotnot: Smedjebackens bibliotek, lördagen 16/4, med start klockan 14.30 blir det en poetisk eftermiddag med kaffe då Ulf Lundén samtalar med författaren Marie Lundquist, 2015 års mottagare av Werner Aspenströmpriset.

Bengt af Klintberg talar om vänskapen och kollegiala förbindelserna mellan de båda poeterna Werner Aspenström och Stig Sjödin.

LÄS MER KULTUR

Lena S. Karlsson