Är det bra med omarronderingar? På torsdag hålls det ett möte i Älvdalen som avgör hur det går med omarronderingen av skogarna i Älvdalen. De som har makten i sin hand är Älvdalens besparingsskog, deras mäktiga ja eller nej till omarronderingen avgör. Men många små skogsägare är oroliga. I en insändare i DD i förra veckan uttrycktes den oron: ”Älvdalingar, var på er vakt!” löd rubriken. Många är rädda för att behöva betala bra, väldigt bra, till Lantmäteriet för de nya gränserna och sammanslagningarna av små skiften till större.

Dalarna är sannerligen speciellt – inte minst när det gäller ägande av skog och mark. Även om stat och storbolag äger massor så äger tusentals markägare sina småbitar och det brukar sägas att allt detta småplock i Dalarna sammanlagt motsvarar ytan av en miljon fotbollsplaner. Att Dalarna är det mest ägosplittrade länet i landet beror antagligen på ett starkt folkligt jämlikhetsideal: Både söner och döttrar har genom århundradena fått ärva mark. I större delen av Sverige har det sedan många sekler tillbaka pågått en sammanslagningsprocess där större enheter kunnat skapas. Men i Dalarna har det där gått trögt och motståndet har ofta varit starkt.

Det säger sig självt att den långtgående ägarsplittringen ofta har krånglat till det för allt slags skogsbruk. Vanliga småägare har tvingats hämta sin ved på tio olika ställen istället för två. Allt blir bökigt. Ibland vet man inte riktigt var gränserna för ett skifte går. Men det är också så att de stora moderna skogsmaskinerna kräver stora ytor för att de ska vara lönsamma. Den som vill ha ett mer storskaligt och effektivt skogsbruk välkomnar därför omarronderingarna.

Men det står verkligen klart att så fort större omarronderingar genomförts så slutar det vanligtvis med – fler hyggen och nya rågångar och skogsvägar i nyss väglösa land som sliter sönder ekologin i landskapet. Jag antar att de flesta markägare tvingas till avverkningar eftersom de ofta måste låna pengar för att finansiera omarronderingen, dvs kostnaden för lantmäteriets arbete. I Älvdalen har det talats om kanske 1500 kronor per hektar.

Det är något konstigt med det där. Lantmäteriet är en jättelik statlig myndighet med anor från stormaktstiden som har monopol på kartor och nya gränsdragningar. Men myndigheten har den egenheten att den till 70 procent lever på de skyhöga avgifter som tas ut för fältarbetet. Många skogsägare tycker att de tar ut hutlösa avgifter och även att det ofta går långsamt. Och i alla fall för en lekman som mig är det svårt att inte dra slutsatsen att denna myndighet har ett ekonomiskt egenintresse i att driva igenom omarronderingar.

Sammanslagningar av småskiften är praktiskt för många småägare, så är det. Men det är ändå rätt häpnadsväckande att miljöaspekterna av den nya storskalighet som följer av omarronderingarna så pass sällan tas upp. På en del håll tycks omarronderingarna ha lett till att fler reservat skapas, men jag kan inte se någon systematik i det. Idag är det nog fler skogsägare än förr som gärna ser mer skyddad skog, men de större ägarna verkar mest

intresserade av att skogsmaskinerna lättare ska kunna ta sig fram. Älvdalens besparingsskog har inget gott rykte bland miljövänner.

Frågan är komplex. Den borde debatteras mer. Dalarnas skogar är inga småsaker. Intrycket man får är att naturvärden alltid kommer i andra hand medan produktionsvärden styr. Det är inte bara älvdalingar som bör vara på sin vakt. Alla som värnar skogens mångfald bör vara det.

Vi måste alla vakta skogen.

Göran Greider
023-475 86
goran.greider@mittmedia.se