På 1990-talet var statsskulden ett välkänt begrepp bland väljarna. Den hade ökat snabbt, mer än fördubblats på några få år.

Det berodde på flera orsaker. Den främsta var den ekonomiska kris som drabbade Sverige. Drabbade är nog inte rätt ord, för det var en kombination av att vara självförvållat och ha internationell påverkan.

Sverige hade knutit sin kronkurs till EU-valutan, som hette ecy och var inte reell eller blivit euro än. Det andra var den kris som inträffade i världsekonomin.

Den goda konjunkturen i Sverige, och internationellt, bröts med Iraks invasion i Kuweit i augusti 1990, som höjde oljepriset och medförde oro på finans- och valutamarknaderna.

Den nya borgerliga regeringen hösten 1991 genomförde skattesänkningar, som ledde till budgetunderskott och ökande statsskuld. Det skedde trots ett försämrat ekonomiskt läge.

Arbetslösheten steg, tillväxten i bnp minskade, budgetunderskottet ökade. Det gjorde också upplåningen och statsskulden. Aktörer på finans- och valutamarknaderna började tvivla att den svenska staten kunde upprätthålla den höga kronkurs som låsningen av valutan (till ecyn) innebar.

Marknaden spekulerade i att Sverige, och andra länder i Europa med fast växelkurs, skulle släppa den, låta sin valuta flyta fritt, i praktiken devalvera.

Kronan försvarades med krisuppgörelse mellan den borgerliga regeringen och S-oppositionen hösten 1992, men kom inte att räcka. Senare den hösten släpptes kronan att flyta fritt i värde.

Budgetunderskotten under den borgerliga regeringen 1991-94 gav en stor statsskuld, runt 70 procent av bnp 1994-95. Den minskades den andra halvan av 90-talet, i saneringen av statsfinanserna under Göran Perssons ledning, först som finansminister och sedan som statsminister.

Det var skattehöjningar, främst med stöd av V hösten 1994, och nedskärningar, främst med stöd av Centerpartiet 1995 till 1998. 2000 var statsskulden nere i 50 procent.

Trendmässigt minskade statsskulden, men var nästan 44 procent 2015. För 2016 var den 41,6 procent och nu är den på väg att bli än lägre.

I EU, för euron, är regeln att statsskulden inte bör vara högre än 60 procent av bnp. De flesta EU-länder är över den nivån, flera av dem är betydligt över. Ekonomiskt viktiga Tyskland hade 2016 en statsskuld på 68,3 procent, alltså över nivån.

Sveriges statsskuld är nu nedåt 41 procent, vilket är lågt och långt från EU-nivån för euron.

Sverige behöver inte minska sin statsskuld mer. Det är inte bra att Sverige avviker för mycket mot de flesta andra länder i EU och euroområdet, vars statsskulder i snitt är runt gränsen på 60 procent av bnp, eller ännu högre.

Robert Sundberg
023-475 93
robert.sundberg@mittmedia.se