Världen står nu i ett internationellt politiskt skifte. Och det präglar årets konferens Folk och Försvar i Sälen i Dalarna. Utrikesminister Margot Wallström (S) kallade på söndagen det för efterkrigstidens slut 2014.

LÄS ÄVEN: Robert Sundberg: Folk och litet försvar

LÄS ÄVEN: Kängorna på marken

Flera andra talare, som statsminister Stefan Löfven (S) och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, var också inne på förändringen i omvärlden från och med 2014.

Det som hände då var att Ryssland annekterade ukrainska Krim och krigade (direkt och indirekt) i östra Ukraina.

I den här nya tiden är något som kallas geopolitik (geografi, yta) centralt. Särskilt Ryssland, men även andra länder som exempelvis Kina, drivs av geopolitik i sitt agerande, att behärska ytor.

Länderna i Väst har en lång tid drivit frågor om mänskliga rättigheter, rättsstat och frihandel. Sådana brukar kallas universella och liberala. De värdena, och sådant som frihandel, anses vara globala och inte givet knutna till länder.

I flera länder, demokratiska och mindre demokratiska i väst och öst, har högerpopulistiska partier vunnit framsteg. De har en politik som är konservativ och nationalistisk. De knyter an till (oftast kristen) religion och (viss sorts) historik (egen, landets eller folkets).

Fria medier, rättsstat och fri handel är inte givet bra för denna typ av partier och politiska krafter. Eftersom de vill bevara makten för att driva långsiktiga projekt, och egen maktlystnad och (ekonomisk) vinning vill de undvika eller försvåra maktskiften (att förlora).

I olika grad är länder som Ryssland och Kina och en rad andra åt det håll där regimen är auktoritär och mänskliga rättigheter under press. Alla har de regeringar som driver en nationalistisk politik (Kom ihåg president Trumps formulering i installationstalet: USA främst).

I denna miljö har Sverige att agera, säkerhetspolitiskt och med sitt försvar. Manöverutrymmet har begränsats jämfört med de 25 åren efter Berlinmurens fall. Men principen för en småstat som Sverige är att välja en väg av två tillgängliga.

Den ena är att hävda sig och framhärda i att internationella lagar och regler följs. Det är den vägen Sverige grovt sett gått under efterkrigstiden. Under kalla kriget hade Sverige någorlunda militära muskler att hävda den linjen och utvecklingen internationellt gick överlag i riktning mot ökad efterlevnad av mänskliga rättigheter.

Den andra vägen är att söka skydd i närheten av andra och då främst en stor aktör (land) i en allians, militärt men också i andra avseenden. Då har man fördel av delaktigheten i den, men även risken att dras in i konflikter på grund av allianstillhörighet.

Sverige har, trots hemmahörighet i förra vägvalet, delvis manövrerat mellan de två och haft samt har gott förhållande till andra västländer som Storbritannien och USA.

Om den nya tiden där geopolitiken, men även nationalism, ökat i betydelse kräver att Sverige måste agera på ett annorlunda sätt återstå att se. Detta vägval förtjänar att diskuteras av fler än de som är på Folk och Försvar.

LÄS ÄVEN: Robert Sundberg: Folk och litet försvar

LÄS ÄVEN: Robert Sundberg: Det är sunt med ett ökat Natomotstånd

LÄS ÄVEN: Kängorna på marken

LÄS ÄVEN: Sundberg: Stora omstridda övningar