Annons

Annons

Annons

Annons

Robert Sundberg: Kallt krig och stål

Bokrecension: Sveriges vapensmedja

Carl Gustaf granatgevär. Hålls och siktas av Anders Martinelli. Militärklädd och maskerad, 21 maj 1996. Foto: Yvonne Åsell/SCANPIX.

Annons

Mitten av 80-talet. 40 000 gjorde värnplikt, "lumpen", per år. Jag var en av dem. Kallt krig rådde. Men kanske var det på väg att avgöras. President Reagan i USA gick ju in för att rusta ihjäl Sovjet.

Underhållningsindustrin gav draghjälp. På bio gick krigsflygarfilmen Top Gun, med Tom Cruise som ung flygofficer. En annan, äldre, actionhjälte, Clint "Clintan" Eastwood, hade rollen som ärrad underofficer i samtida Heartbreak Ridge, som handlade om militär utbildning och invasion av ett karibiskt ö-land.

I en scen hoppar Clintan fram bakom sina soldater och skjuter med en Ak 47, "Kalasjnikov", i luften. Känn igen detta: ljudet av fiendens vapen! Beordrar han.

I lumpen fick man stifta bekantskap med flera vapen. Det var k-pisten modell 45, med nio millimeters kaliber som ammunition. De flesta hade Ak 4, en motsvarighet till Ak 47 och med samma kaliber på 7,62 millimeter. Kulsprutan, Ksp 58, hade samma ammunition.

Annons

Annons

Granatgeväret hette Carl Gustaf. Dess kaliber var 8,4 centimeter, för projektiler. De skarpa kallades fullbumpa.

Efter lumpen jobbade jag som yrkesofficer i några år. Då hade jag automatkarbinen Ak 5, med kalibern 5,56 millimeter.

Varför denna uppräkning? Jo, jag fick boken "Det svarta järnet" i min hand. Den handlar om vapenindustrin i Sverige, som är (var) geografiskt koncentrerad till Bergslagen.

Boken är utgiven av sju länsstyrelser i området, bland annat Dalarna. Redaktörer är Mia Geijer och Maths Isacson.

Boken är innehållsrik och har många bilder. Tyngdpunkten ligger på tillverkningen av vapen, ofta med järn som minsta gemensamma nämnare. Det är kanoner, haubitsar, gevär, kulsprutor, automatkarbiner med mera.

Särskilt om man var åtminstone runt 20 år på 80-talet, och en man måste kanske tilläggas, känns mycket igen. Alla de vapen jag räknade upp och ammunition skildras i boken.

Man får bland annat veta att Ak 5 var sista modellen av handeldvapen som tillverkades i Eskilstuna. En (vapen-)industristad i utkanten av det som kan kallas Bergslagen.

All vapenindustri ligger dock inte där, exempelvis så har stridsflygplanstillverkaren Saab centrum i Linköping och stridsfordonstillverkare Hägglunds i Örnsköldsvik. Marinbåtars tillverkning är i Sydsverige.

Boken, med fokus på järnets betydelse för vapenindustrin, har sju författare som har skrivit olika delar och teman. Ett är exempelvis arbetskraftsinvandring.

Annons

Försvarsmaktens provskjutning (2001) av bland annat en Karelin. Den är en Haubits FH 77 B från Bofors, monterad på ett bepansrat dumperschassi. Själva Haubitsen introducerades på 70-talet och har varit ryggraden i det svenska artilleriet. Foto: Fredrik Persson. COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN.

Annons

På kalla krigets och Reagans 80-tal hade Sverige (fortfarande) en stor vapenindustri. Den, som vårt land ibland kallades, moraliska stormakten var en stor makt (även) på vapenindustrins område.

Det var ett självpåtaget mål. Att vara neutral och alliansfri krävde uppbackning i form av förmåga till (näst intill) självförsörjning gällande vapentillverkning. Så mycket tillverkades så att det blev en omfattande export.

Under den goda tillväxtens 50- och 60-tal, samt en bit in på 70-talet, fanns ekonomisk uppbackning för det. Och uppbackning bland en majoritet av väljarkåren.

Men det var då. Från oljekrisernas 70-tal blev det svårare att ekonomiskt backa upp neutraliteten, med inhemsk vapentillverkning i främst Bergslagen.

Kalla krigets slut kom som räddande gonggong. Efter Berlinmurens fall rustade Sverige ned. Vapenindustrin internationaliserades. Behovet av självförsörjning minskade. En rest av fornstora dagars vapenindustri finns dock kvar, med spjutspetsteknik som Jasplan och ubåtar.

Svensk vapenindustri, i särskilt Bergslagen, har sett sina bästa dagar. Det mesta av den, om än inte all.

Vapenindustrin i Bergslagen är nu nedrustad om än inte helt avrustad. En motsvarighet till rostbältet runt de stora sjöarna i USA. Det område som på 80-talet gav Reagandemokrater och nu fött en Trumpmajoritet.

Clintans underbefäl har pensionerats. Det har det svenska värnpliktsbaserade försvaret också, nästan helt. Svensk vapenindustri, i särskilt Bergslagen, har sett sina bästa dagar. Det mesta av den, om än inte all.

Dess historiska, stora dagar finns i alla fall bevarade på ett bra sätt i bokform i "Det svarta järnet".

Annons

Annons

Till toppen av sidan