Det var ett anekdottätt tal Stefan Löfven höll i Almedalen på torsdagskvällen. Berättelser ur politiken, Löfvens eget liv och och andras som gav talet, Socialdemokraterna och partiets politik färg. Röd färg.

Stefan Löfven är inte känd som någon stor talare, trots att han faktiskt är det, något han visat vid upprepade tillfällen, så även i Almedalen detta år.

Det mesta väljare som tror på solidaritet, rättvisa och jämlikhet önskar av Socialdemokraterna och samhället fick plats i Löfvens tal i Almedalen. Han lyfte skolan och vinsterna i välfärden. Trots nederlaget i riksdagen tänker partiet inte släppa striden för att pengar som tjänas in i välfärden ska återinvesteras i välfärden. Det är en viktig del av en trovärdig socialdemokratisk strid för ett moderniserat folkhem.

Löfven talade om kampen mot hatet som hotar vår demokrati och vårt val, en skola som lyfter och ser eleverna, löften som det om 14 000 fler anställda i sjukvården under nästa mandatperiod, pengar till satsningar på vårdcentralerna runt om i landet, ett inkluderande samhälle som lyfter in istället för stänger ute, språket som ingången till Sverige och så om pensionerna såklart.

Socialdemokraternas stora besked under partiets dag i Almedalen handlade om att pensionssystemet skall förändras för att över tid ge människor 70 procent av slutlönen i pension, vilket dock är något som de som idag är mellan 20-30 är de första som kommer få uppleva. Det är naturligtvis bra politik för såväl Sverige som människorna som bor här, men något omvälvande besked handlar det inte om. Socialdemokraterna är förvisso reformister, men det kan inte vara synonymt med att vara otydliga. Och det är tyvärr den här typen av förslag för väldigt många väljare. Vilket dock egentligen bara innebär att torsdagens pensionsbesked linjerar med de övriga förslag som lagts under mandatperioden. Bra politik, men för små reformer för att göra verkligt avtryck.

Socialdemokraternas främsta utmaning just nu är att formulera en berättelse om vilket Sverige de vill skapa med regeringsmakten och genom politiska löften visa för väljarna hur det samhället skall konstrueras. Modesta förändringar i pensionssystemet är bra, men långt ifrån tillräckligt för att samla svenskarna kring ett renoveringsprojekt för Sverige.

Flera av bitarna som kan skapa riktig entusiasm för Socialdemokraterna bland väljarna saknas fortfarande. Det illustreras också av vad Löfven aldrig sade i Almedalen. Precis som så många gånger förut saknades tyvärr exempelvis i Löfvens tal frågan om jämställdhet. Detta trots att kvinnor bland annat i genomsnitt har 30 procent lägre pension än sina manliga årskamrater och bristen på jämställdhet på arbetsmarknaden och i hemmet som lett fram till detta reproducerar sig. Det är otillräckligt från en partiledare som kallar sig för feminist i en tid när kvinnor revolterar mot patriarkala strukturer.

Socialdemokraterna är berättelsen om en politisk rörelse som gjorde upp med fattigdom och förtryck, byggde arbetarrätt, bostäder och dagis. Stefan Löfvens historia är intimt sammanlänkad med Socialdemokraternas. Hans berättelse från scenen i Almedalen om hans egen, långt ifrån privilegierade bakgrund och vägen genom ett samhälle som trodde på honom, som förde honom från Iris och Ture Melanders båtmanstorp till den där talarstolen förkroppsligar människors förhoppningar på socialdemokratisk politik. Och förklarar också väljarnas besvikelse när välfärden vi vet kan åstadkomma resor som Stefan Löfvens inte längre med självklarhet gör det.

Stefan Löfven är själv ett bevis på vad individen kan åstadkomma i kombination med socialdemokratisk politik.

Det är vad som byggt Sverige starkt och det är det politiska bygget Stefan Löfven och Socialdemokraterna måste modernisera och formulera en berättelse kring.

Den chans Stefan Löfven fick, det samhälle som tog tillvara på hans förmåga, förtjänar alla att växa upp i.

Det är trygghet också i vår tid.