TV-mässigt är det inte möjligt att köpa den plats SVT ger Mattias Karlsson och Sverigedemokraterna helt gratis. Idolporträtt i public service i 92 minuter, i princip befriat från kritiska frågor.

Sådan exponering går generellt bara att drömma om som politiker. Om man inte är klassresenär och lantis. För när de 92 minuterna är över, är det svårt att skaka av sig känslan av att även detta SVT-haveri kan härledas till klyftan mellan stad och land och att journalist är ett medelklassyrke inom vilket arbetarklassens leverne är både romantiserat och något att förfäras över, allt på samma gång.

För uppenbarligen ser inte SVTs aningslösa och förmodligen medelklassuppvuxna ansvariga (den som arbetar med journalistik i Sverige är i majoriteten av alla fall, enligt alla undersökningar, uppvuxen i den svenska medelklassen) vad Mattias Karlsson faktiskt gör.

För den som själv kommer från samma typ av bakgrund som Mattias Karlsson är det dock uppenbart hur utstuderat han använder sin gamla skolkamrat och hans kamera för att å Sverigedemokraternas vägnar bygga en vi-känsla med väljarna.

Allt finns med. Det politiska samtalet med en ganska oförstående far som försvarar Stefan Löfven. En mamma som ska opereras som man älskar och kanske måste åka hem till därför att sjukvården i Sveriges utkanter inte nödvändigtvis går att lita på. Pratet om att inte känna sig hemma i Stockholm bland dess "elit" som fångar föraktet mot makten och överhögheten som Stockholm förknippas med och som pyr ute i stugorna.

Det dåliga klassjälvförtroendet som så många som gjort klassresan vittnar om. Berättelsen om att vara den första i släkten som läste vidare. De fula men ganska billiga och praktiska plaststolarna på uteplatsen som kameran dröjer sig kvar vid.

Precis som Mattias Karlssons mage och övervikten på grund av för mycket arbete och för mycket McDonalds. Kvinnan som lämnat. Barnet man försöker ta hand om. Kostymerna från Dressmann, det kanske folkligaste av folkligt, butiken som finns även i de mest avlägsna delarna av Sverige.

Skickligare än så här går det inte att som politiker bygga ett politiskt vi med sina väljare.

Och till skillnad från många andra med makt säger sig Mattias Karlsson vilja vara kvar på den svenska landsbygden, bland fula plaststolar och trekvartsbyxor. Han tänker inte lämna sina väljare och bli en av "dom".

Så där håller det på i 92 minuter i "Mattias Karlsson - Året fram till valet". Karlsson slår äng med lie, promenerar med hunden, tar sitt körkort, känner sig nästan utbränd och ser trött ut och är faktiskt helt jävla omöjlig att inte både känna igen sig i och gilla.

Och där i ligger problemet. För Mattias Karlssons politiska arbete, som enligt honom handlar om "seger eller död", som trots allt är det enda skälet till att det där okritiska idolporträttet lagts ut av SVT, är en birollsinnehavare genom hela hyllningen av honom och hans klassresa.

När Karlsson är i Almedalen är det större fokus på att han tappat bort sitt cigarettpaket och genomgått en separation än att Sverigedemokraterna börjat bygga bilden av ett konservativt block i svensk politik.

Partier mäter allt och Mattias Karlsson är Sverigedemokraternas chefsstrateg. Trots det säger han att han "tror" att han och hans partikamrater har en dystrare syn på samhällsutvecklingen än andra svenskar. Och det är i den meningen han avslöjar sig, för Mattias Karlsson sitter på en position i svensk politik där han naturligtvis vet exakt vad opinionsmätningarna säger om hans väljare och deras attityder.

Mattias Karlsson duperar skickligt tittaren, orden är så uppenbart väl valda, om allt. Mattias Karlsson lyfter alla de nyanser och de problem som så många i arbetarklassen kan relatera till och som deras barn som gör klassresan brottas med.

Han och hans väljare är en och samma person.

Som propaganda är det hela briljant. Men att det är just propaganda man lagt ut på SVT-play, tycks SVT över huvud taget inte förstå.

Och det kanske är den allra viktigaste delen av "Mattias Karlsson - Året fram till valet", att SVT faktiskt valt att publicera den.

För att det så tydligt visar på vilket avgrundsgap det finns i Sverige mellan människorna, mellan de med utbildning och bildning och de utan, mellan städerna och landsbygden.

Annars skulle inte svenska journalister och SVT se propagandafilmen om Mattias Karlsson som en dokumentär, trots att det i själva verket är ett 92 minuter långt tal till arbetarklassen, landsbygden och de mindre städerna.