Nils Öberg blir ny generaldirektör för Försäkringskassan. Han har sedan 2012 varit generaldirektör för Kriminalvården, och har lång erfarenhet från offentlig förvaltning.

Under 2018 var Öberg en aktiv röst i debatten om resurstilldelningen till kriminalvården och var tydlig med att partiernas överbudspolitik ifråga om straffsatser kräver ökade resurser till kriminalvården. Öberg har flaggat för behov och pekat på problem.

När han nu axlar Sveriges kanske otacksammaste jobb som generaldirektör för Försäkringskassan är förmågan att förhålla sig självständig viktig. För tyvärr har förändringar av myndighetsstyrningen över tid lett till väl fogliga myndighetsansvariga.

I samband med presentationen förkunnade Nils Öberg följande i Sveriges radio:

- Jag tillhör inte de som tror på en perfekt uppgiftsfördelning mellan statliga myndigheter. Människors liv följer inte de administrativa gränser vi många gånger dragit upp inom den offentliga förvaltningen.

Tyvärr har regeringen under föregående mandatperiod visat att Försäkringskassan behöver en generaldirektör som säger ifrån när de politiska kraven och resultatet av dem är orimliga.

Försäkringskassans handläggning är inte bara handläggning. Det är ett arbete som styr människoliv, som påverkar hur vardagen kommer se ut för den som är sjuk eller funktionshindrad och i behov av assistans. Ytters ansvarig för hur den handläggningen ser ut är regeringen som genom regleringsbrev styr arbetet.

Regeringens regleringsbrev 2014 ifråga om assistansen och ett uttryckligt krav på att antalet assistanstimmar skulle sänkas genom Försäkringskassans arbete, oavsett vilka behov människor hade, är ett tydligt exempel på varför det krävs en generaldirektör som inte bara nickar och utför.

Att Nils Öberg i rollen som generaldirektör för kriminalvården faktiskt varit en tydlig röst i debatten när de politiska kraven och besluten fått negativa konsekvenser för verksamheten han ansvarat för bådar gott.

Att han nu säger sig vilja bygga förtroende för Försäkringskassan är dock ett arbete som egentligen inte främst åligger honom, även om det naturligtvis vore bra för de anställda.

Förtroende för Försäkringskassan är trots allt inte bara myndighetschefens ansvar att bygga, om det nu ens är det. Det är oavsett detta omöjligt om de politiska kraven är orimliga. För har medborgarna inte förtroende för regeringens politik på områden som sjukförsäkring och assistans, kommer man heller inte ha förtroende för de som är satta att utföra handläggningen och fatta beslut i enskilda ärenden i enlighet med den förda politiken.

Ska svenskarnas syn på Försäkringskassan förändras, måste politiken som styr Försäkringskassans arbete förändras. Annika Strandhälls ord är nämligen inte förankrade i verkligheten när hon på Aftonbladet Debatt beskriver socialförsäkringssystemet så här:

"När stödet behövs för goda levnadsvillkor, oavsett funktionsförmåga. Då finns socialförsäkringarna där som en trygghet."

Att bygga förtroende för en organisation som är satt att tvinga ut döende på arbetsmarknaden och dra in och neka assistans för människor som inte ens kan gå på toaletten själva är trots allt omöjligt.