Frågan om Orsa och Gagnef kommer att försvinna känns säkert provocerande för flertalet kullor och masar även utanför Orsa och Gagnef.

Om man tar del av den pågående statliga utredningen om framtidens kommuner, och uttalanden från dess ordförande Niklas Karlsson (Dagens Samhälle i juni), kan man dra slutsatsen att gruppen bakom utredningen är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan vi får färre kommuner till förmån fört storkommuner.

På sikt kommer vi att se kommuner som behöver slås samman, säger Niklas. Frågan är vad ”på sikt” betyder och hur många han och andra storkommunentusiaster anser vara ett rimligt antal kommuner?

Så länge jag kan minnas har det funnits en ibland hektisk debatt om de befolkningsmässigt mindre kommunerna – som ofta är de största till ytan som Älvdalen och Malung-Sälen i Dalarna – kan överleva utan att slukas av större grannar.

De som förespråkat större kommuner med fler invånare och skattebetalare har betonat de ekonomiska aspekterna och möjligheterna att ge en fullvärdig service. Motsidan betonar vikten av en levande demokrati och samverkan med grannkommuner för att kunna ha bra service till lägre kostnader. I stort sett ser dagens fronter ut på detta sätt.

Detta betyder inte att Sverige varit fria från kommunsammanläggningar tidigare. 1930 hade vi så många som 2 532 kommuner som 1952 blev 1 037 och 1974 blev 278 stycken.

Därefter har antalet ökat med 12 till 290 kommuner idag. Frågan är om man kan dra några slutsatser för framtiden av denna historiska utveckling?

Är färre och större kommuner en garanti för bevarad eller ökad välfärd för alla, eller finns det andra lösningar som kan erbjuda en bra totalmiljö. Det i så fall utan att man skapar storkommuner eller storregioner, som svenska folket lyckades avvärja för några år sedan?

Vi är alla säkert medvetna om att särskilt befolkningsmässigt små kommuner på landsbygden har en tuff verklighet att hantera, inte minst det år vi nu befinner oss i.

Det talas om och planeras för färre skolor, nedlagda kulturaktiviteter, minskade investeringar i fastighetsunderhåll, uppskjutna investeringar i bättre vägar med mera. Dessa problem har dock inte bara små kommuner utan även kommuner som Falun och Borlänge.

Det som underlättat att bevara de små kommunerna, och den relativt goda service de flesta fortfarande erbjuder, är främst aktiva regionala investeringar i nya företag sedan 1965.

Och det är vidare utbyggnad av regionala högskolor och universitet sedan slutet av 1970-talet, ett omfattande samarbete mellan kommunerna om främst administration, energi och räddningstjänst och kanske främst det mest avancerade utjämningssystemet i Europa som Sverige införde under 1990-talet. Utan det skulle även större kommuner ha svårt med att finansiera välfärden idag.

Det är visserligen sant att befolkningsmässigt små, men ofta ytmässigt stora kommuner, får allt svårare att finansiera en kvalificerad service till hushåll och småföretag när invånarantalet sjunker. Den demografiska utvecklingen med allt större andel äldre invånare med stora servicebehov och allt färre på den lokala arbetsmarknaden, medför en tuff och ibland ohållbar finansiell situation.

Frågan är emellertid om detta med självklar konsekvens ska betyda att små kommuner som Orsa och Gagnef inte har – eller bör ha – någon framtid?

Tidigare har vi sett att man genom olika reformer – se ovan – har kunnat behålla ett stort antal kommuner med stora möjligheter att kunna erbjuda en bra service. Det finns även andra lösningar som skulle möjliggöra en mångfald av kommuner i landet.

En möjlighet är att låta regionerna (tidigare landstingen) ta över en del arbetsuppgifter som exempelvis gymnasie-undervisningen, ge staten ansvar för skolans och LSS-systemets finansiering, öka statsbidraget till utjämningssystemet och utan tvekan en ännu mer utbyggd samverkan mellan självständiga kommuner.

Varför är reformer av det här slaget, enligt min och säkert många andras mening, så angelägna? Skall man inte gå vidare med allt större kommuner som vi sett under tidigare decennier?

Jag ser flera skäl till att i det längsta kämpa för att de små kommunerna på landsbygden skall få en större chans till en positiv utveckling än vad som gäller för närvarande.

Argumenten för denna ståndpunkt handlar bland annat om demokrati, de växande gröna näringarna, klimatkrisen och behov av nya boendemiljöer och inte att förglömma storstädernas ökande sociala och miljömässiga problem.

Till detta återkommer jag. Under tiden – se upp för statsbyråkratins förslag om storkommuner!

Ronny Svensson

ledare@daladem.se