Jag vet inte om jag ska gråta eller skratta när man hör om det haveri som sedan någon vecka äger rum i svensk sjukvård. Hundratals operationer har ställts in på grund av att olika typer av sjukvårdsutrustning saknas därför att det inte har levererats som det av Apotekstjänst AB. Fem regioner har enorma svårigheter, däribland Dalarna. Och de som verkligen har svårigheter är givetvis de patienter som nu får ett kaotiskt vardagsliv eller tvingas leva med smärta och oro och ofta dessutom förlorar arbetsinkomster när planerade operationer ställs in. Stabsläge råder.

Vad är detta? När jag och många med mig nyligen fick klar för mig vad detta företag - Apotekstjänst AB – är för något var det minst sagt en smula chockerande. Entreprenörsfamiljen Versteegh som driver företaget har således tidigare sysslat med att leverera brasved till våningar på Östermalm i Stockholm, sälja videofilmer och – om jag minns rätt – glass. De ska också som en extra merit ha drivit en bensinstation i Sandhamn i Stockholms skärgård.

Wow! Det är liksom allt man förmår pressa ur sig när man hör den bakgrundshistorien.

I händerna på detta härliga företag, baserat på Lidingö, lades i år alltså det stora ansvaret att leverera så att säga systemkritiska varor till svensk sjukvård. De senaste dagarna har företagets ägare valt att inte svara på några frågor. Istället har de anlitat en kriskommunikatör från JKL (välkänd PR- och lobbyfirma som kämpar för de rika i samhället) som svarar på frågor utan att egentligen svara. Dagens Industri skriver i en artikel ganska roligt om detta. På frågan varför bolaget, som vann upphandlingen för ett bra tag sedan, inte klarat av att informera sig om den efterfrågan som fanns från sjukvården, svarar kriskommunikatören: ”Det får vi titta på senare.” Och han säger också i ett pressmeddelande att lagren ute ”på sjukhusen var mycket lägre än vad vi hade kunnat ana.”

Ana? Är det via aningar som Apotekstjänst arbetar? Det verkar inte bättre.

Det är en tragikomisk historia. Den fogar sig till den allmänna kommersialisering och marknadisering av allt som rör välfärden i det svenska samhället och i världen i stort. Säg Nya Karolinska, det räcker. Eller räkna upp de miljonlöner som stora välfärdskoncerner ger sina verkställande direktörer och styrelser. Skolan, vården, äldreomsorgen – hela denna värld har alltmer kolonialiserats av marknadsintressen.

Den tidigare leverantören av sjukvårdsmaterial, Mediq, ägs av ett riskkapitalbolag baserat i Holland. De skötte leveranserna mycket bättre och hade gjort det länge. Men det är ändå fullständigt katastrofalt att livsviktiga samhällsfunktioner allt oftare hamnar i händerna på vinstdrivande bolag och, som i fallet Apotekstjänst, i händerna på en entreprenörsfamilj som tidigare inte gjort sig känd för något sjukvårdsintresse.

De ansvariga i regionerna har det naturligtvis inte lätt. De kämpar nu hårt för att lösa eländet. Men sanningen är förstås den att de ständigt är tvungna att leta efter billigare alternativ vid upphandlingar eftersom de samhällsresurser som i vårt fantastiska skattesänkarsamhälle går till sjukvården inte ökar alls i relation till de växande behoven. Jakten på de billigaste alternativen leder sannolikt till att kortsiktigheten tilltar och möjligheterna till långsiktig planering avtar.

Marknader är alltid kortsiktiga. Och just därför inte patientsäkra. Marknadsprincipen är väldigt effektiv på en rad områden (Versteegh var säkert bra på att leverera brasved och uteblev den någon gång var det säkert ändå inte hela världen; kaminerna på Östermalm används nog mest vid festliga tillfällen).

Men så mycket är säkert: Denna marknadsprincip bör hållas på så stort avstånd som möjligt från den sjukvård och den välfärd som kräver långsiktig samhällsplanering.