På fredagen, 15 november, kom två opinionsmätningar. De var Demoskop i Aftonbladet på morgonen och Kantar Sifo i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten på sena eftermiddagen (på sajter på internet).

I det förra institutets mätning blev Sverigedemokraterna, SD, största parti med exakt 24 procent, vilket var större än mätningens partitvåa Socialdemokraterna, S, på 22,2 procent.

I Kantar Sifo var fortfarande S störst, på 24,4 procent. Men marginalen var ytterst liten till tvåan SD på 23,0 procent.

I bägge mätningarna var M tredje största parti på 17,0 procent (Kantar Sifo) till 17,8 (Demoskop).

Det uppmätta väljarstödet för varje parti är ganska lika mellan de två institutens mätningar. Liberalerna får under fyra procent i bägge: 3,9 procent i Demoskop och 3,6 procent i Kantar Sifo.

Vänsterpartiet får nästan samma stöd i båda mätningarna: 9,8 i Demoskop och 9,7 i Kantar Sifo.

Samma gäller för Kristdemokraterna: 7,6 i Demoskop och 7,9 i Kantar Sifo.

Miljöpartiet är ännu ett parti som uppmäts till samma stöd i båda instituten: 4,8 procent (Demoskop) och 4,7 (Kantar Sifo).

Sex tiondelar av en procentenhet är skillnaden mellan instituten för det stöd som mätts upp gällande C med 7,7 procent i Demoskop och 8,3 i Kantar Sifo.

Skillnaden mellan instituten var störst gällande S på 2,2 procentenheter med lägre nivå i Demoskop och högre i Kantar Sifo.

Det höga väljarstödet för SD är det som har hamnat i fokus. Att partiet i Demoskop lyckades bli större än S och därmed största parti belyste det ökade och höga väljarstödet för SD extra mycket.

I just mätningen från Demoskop verkar SD-ökningen till positionen som största parti komma tack vare tidigare M-väljare snarare än S-väljare. För M minskade 1,7 procentenhet, vilket var dubbelt så mycket som S-minskningen på 0,9 procentenhet.

Och V ökade ungefär lika mycket, 1,2 procentenhet, som S och MP minskade, 0,9 respektive 0,2 procentenhet.

Men visst, flera mätningar de senaste månaderna och egentligen sedan drygt ett halvår visar att det är från S som SD tagit mycket av sina väljarvinster. Ska man tro Demoskop är SD-ökningen sedan valet 6,5 procentenheter. Det är mycket, särskilt när det är från den ganska höga utgångsnivån drygt 17 procent.

Hög är också nivån på nästan var fjärde väljares stöd. Ytterst få partier till höger om Socialdemokraterna har haft så högt väljarstöd de senaste 90 åren. I val har det bara skett tre tidsperioder på tre till fyra år i varje.

Den första gången var på 1950-talet då Folkpartiet, nu Liberalerna, fick 24,4 procent i riksdagsvalet 1952 med Bertil Ohlin som partiledare. Partiet fick för övrigt nästan lika högt stöd i riksdagsvalen fyra år tidigare och senare.

Den andra gången var på 1970-talet då Centerpartiet, med Thorbjörn Fälldin som partiledare, fick 25,1 procent i valet 1973 och 24,1 procent i valet 1976. Partiet hade i val då ökat sedan 1956, men efter 1976 minskade partiet i varje val fram till 1998.

Den tredje gången var 2006 och 2010 när Moderaterna, som då kallade sig Nya Moderaterna och Nya arbetarpartiet, och med Fredrik Reinfeldt som partiledare fick 26,2 respektive 30,1 procent. Partiets ökning 2006 på 10,9 procentenheter sedan valet 2002 var den största för ett parti i ett riksdagsval på över 100 år.

Men Moderaterna har väl haft högt stöd förr, undrar en del. Och M-partiledaren Carl Bildt var ju statsminister i början av 90-talet.

Det stämmer. Men Moderaternas bästa val sedan 1928, före partiets prestation 2006, var strax under 24 procent, med 23,6, med Ulf Adelsohn i hans första val som partiledare 1982. Det bästa M-valresultatet för hans företrädare på partiledarposten, Gösta Bohman, var för övrigt 20,3 procent 1979.

Carl Bildt då? Ja i det val efter vilket han blev statsminister, 1991, fick hans parti 21,9 procent. Det gick ännu bättre i de två följande valen, 1994 och 1998, med 22,4 respektive 22,9 procent. Men Bildt blev inte statsminister efter de valen utan hans parti blev i opposition.

I riksdagsval efter 1928 har, förutom Socialdemokraterna, ett parti fått över 24 procent av rösterna bara fem gånger. De är de nu ovan nämnda Folkpartiet (nu Liberalerna) 1952, C 1973 och 1976 och M 2006 och 2010.

Eftersom Liberalerna enligt både Demoskops och Kantar Sifos mätningar skulle hamna under riksdagens spärr på fyra procent skulle 24 procent av rösterna för SD i Demoskop ge nästan 25 procent av mandaten, nämligen 89 av 349.

Det skulle vara 27 mandat mer än vad SD fick i valet 2018. Som jämförelse skulle det vara tre mandat mer än C fick i valet 1976, efter vilket Thorbjörn Fälldin blev statsminister.

Och det skulle vara nio mandat mer än de 80 som M fick i det val då Carl Bildt blev statsminister, 1991.

Det skulle dock vara åtta mandat mindre än de 97 som M fick i det val efter vilket Fredrik Reinfeldt blev statsminister, 2006. Och 18 mandat mindre än de 107 M fick i valet 2010 då Reinfeldt kunde fortsätta som statsminister.

I dagens riksdag har S 100 mandat. Med sitt resultat i Demoskop skulle SD vara elva mandat ifrån det antalet mandat. Och i Sifo med 83 mandat skulle S få 17 mandat färre än nu. Det skulle leda till ett färre S-mandat i nästan varje län (valkretsarna motsvarar ofta dem) jämfört med 100 mandat nu.

SD har ökat mycket på kort tid. Från 2,9 procent 2006 till 5,7 procent 2010 till 12,9 2014 och 17,5 procent 2018 gällande riksdagsval. Och nu får SD alltså 24 procent i Demoskops mätning för november.

I debatten har det talats om det konservativa blocket. Med det har menats M, KD och SD. Enligt Demoskops och Kantar Sifos mätningar är SD klart störst av de tre partierna och nästan lika stora som M och KD tillsammans.

Man kan fundera över vad det betyder för regeringsfrågan? I Sverige har i över hundra år alltid det största partiet av de som ingått i en koalition med två eller fler partier innehaft statsministerposten, med endast ett undantag.

Undantaget är den borgerliga trepartiregering som bildades efter valet 1979, som hade ett enda mandats majoritet i riksdagen, 175 av 349. I den erhöll Thorbjörn Fälldin (C) statsministerposten fastän hans parti, med 18,1 procent i väljarstöd var mindre än M på 20,3 procent lett av Gösta Bohman. Det tredje partiet i koalitionen, Folkpartiet (Liberalerna nu) hade 10,6 procent.

M och Bohman lät Fälldin bli regeringsbildare och statsminister bland annat för att Fälldin hade två års erfarenhet av statsministerämbetet, 1976-78. M och Bohman var också ganska nöjda med hur Fälldin hade skött ledarskap och samarbete i regeringen med M samt Bohman de två år han var statsminister.

Bland Folkpartiet och Centerpartiet fanns på den tiden också åsikten att om de två partierna, mittenpartierna som de ofta kallades, tillsammans blev större än Moderaterna skulle statsministerposten gå till det större av de två partierna.

De två mittenpartierna hade i tre val, 1970, 1973 och 1976, fått runt 35 procent av rösterna och kallades ibland för Styrkebältet i svensk politik. Att statsministerposten i en borgerlig regering inte skulle gå till något av partierna i "styrkebältet", utan till en moderat (högerpartist, apropå det partiets namn fram till 1969) var otänkbart för många center- och folkpartister.

Socialdemokraternas partiledare och statsminister fram till 1976, Olof Palme, hade också svårt för Fälldin i debatter. Det gav därmed de borgerliga partierna och deras block en debattmässig och politisk fördel om Fälldin och inte Bohman var statsminister.

Med Bohman som statsminister skulle Palme och S också ha lättare för att utmåla den borgerliga regeringen som en högerregering. Och höger var ett skällsord särskilt på 70-talet.

I den koalitionsregering mellan S och Liberalerna som satt 1917 till 1920 hade Liberalerna statsministerposten fastän S var större i valet till riksdagens andra kammare 1917. Men i mandat räknat sammanlagt i andra och första kammaren efter valet 1917 var faktiskt Liberalerna större än S.

Frågan som infinner sig nu i dag är om SD blir klart större än M i ett val och det blir en majoritet i riksdagen för de tre partierna SD, M och KD, från vilket parti ska statsministern tas?

I både Demoskops mätning och Kantar Sifos är SD mycket större än M, mer än de drygt två procentenheter större, vilket M var jämfört med C i riksdagsvalet 1979.

I mandat i Kantar Sifos resultat skulle SD få 85 och M samt KD tillsammans 92, varav 63 från M. SD skulle alltså vara 22 mandat större än M och bara sju mandat från att vara jämnstora med M och KD sammanlagt. De tre partiernas 177 mandat vore en majoritet i riksdagen.

Enligt Demoskops mätning skulle partitrion SD, M och KD få 183 mandat. SD skulle stå för 89 av dem, M 66 och KD 28. Tillsammans skulle M och KD ha 94 mandat, bara fem fler än SD.

Hur skulle en regering se ut om valresultatet blir som Demoskop och Kantar Sifo visar? Ska det största partiet erhålla statsministerposten, som det alltid utom en gång har varit i Sverige de senaste drygt hundra åren? I så fall är det Jimmie Åkesson (SD) som är aktuell som statsminister om ett valresultat blir som fredagens opinionsmätningar visar.

Eller ska det vara som undantaget, 1979, när två partier (då C och FP/L, nu M och KD) av tre i riksdagsmajoriteten ansåg att statsministerposten skulle gå till det större av dem (då C, nu M) om de två blev större än det tredje (då M, nu SD)? I så fall är det Ulf Kristersson som är den som bör besätta statsministertaburetten.

I ett av de få kommunstyrena som finns nu med såväl SD, M och KD, där SD är större än M och större än M och KD tillsammans, det i Sölvesborg i Blekinge, innehar SD den främsta posten som kommunalråd (ett litet lokalt parti ingår också i styret med de andra tre partierna).

I Norge har det parti som liknar SD, Fremskrittspartiet, Frp, blivit större än motsvarigheten till M, Höyre, i några val: 2005 och 2009. Men efter de valen var de båda partierna i opposition mot den socialdemokratiska regering som kom att regera efter de två valen.

Efter de två val då Höyre och Frp kunnat regera, 2013 och 2017, blev Höyre det större av de två partierna och erhöll statsministerposten.

I svensk politik har vid en rad tillfällen ett parti haft högt väljarstöd mellan valen, men fått sämre resultat i det val som kommit så småningom. Låt oss ta några belysande exempel.

C hade ännu högre väljarstöd, nästan 30 procent, cirka ett år innan valet 1973 då partiet fick 25,1 procent.

M har haft högre noteringar än partiet fått i valen 1982, 1985, 1991, 1998 och 2002. Ofta sades det att M var bättre på träning, alltså mellan valen, än på tävling, det vill säga på valdagen.

Samma har ofta gällt S. Efter 1976 har partiet haft högt väljarstöd, mellan 45 och 50 procent, när det varit borgerliga regeringar men fått lägre stöd i följande val, 1979, 1982, 1994, 2010, 2014.

Äldre väljare kanske kommer ihåg begreppet Westerbergeffekten. Den kom veckorna före valet 1985 då den sedan 1983 nya partiledaren för Folkpartiet (nu Liberalerna) Bengt Westerberg gjorde bra ifrån sig i några utfrågningar och debatter och hans parti fick ökat väljarstöd.

Westerbergs parti fick 14,2 procent i valet 1985, vilket var en ökning från det tidigare valresultatet 1982 på 5,9 procent. Nästan hela ökningen från en nivå på sex procent kom under några veckor före valdagen 1985. Men ökningen för Folkpartiet fortsatte och några månader efter valet fick partiet runt 24 procent i opinionsmätningarna, alltså den nivå som SD är uppe i nu.

Det är många som nu är fascinerade över det höga väljarstödet för SD. Så högt väljarstöd som 24 procent har inte den typ av parti som SD är fått i nästan något land. Mellan 19 och 23 procent har denna typ av partier fått som mest i val i Norge (2009), Danmark (2015) och Finland (2011).

I första omgången i presidentvalet 2017 fick den högerpopulistiska främlingsfientliga kandidaten Marine Le Pen 21,5 procent.

Om man bortser från partier av denna typ i östra Europa är det i Schweiz som ett parti av det här slaget haft 24 procent eller mer. Och i Österrike, där Frihetspartiet FPÖ i några val fått runt 25 procent eller mer. Dock inte i valet i höstas.

Exakt vad som gör att 24 procent av väljarna uppger att de stöder SD kan diskuteras. Flykting-, invandrings- och integrationspolitiken är antagligen en faktor. Och frågor runt lag- och ordning som är aktuella nu apropå skjutningar och sprängningar är en annan faktor. SD anses uppenbarligen av många väljare, i alla fall cirka en fjärdedel av dem, ha en bra politik gällande de områdena.

I andra länder kallas den typ av parti som SD är för missnöjesparti, utöver invandrings- och främlingsfientligt parti. Det är missnöje med det läge som är i landet, politiskt och i andra samhälleliga avseenden, som avses.

I en del länder har stödet för partier av SDs typ minskat då de hamnat i ansvarig ställning. Det har skett nyligen och på 70- och 80-talen i Finland och i Österrike nyligen.

Ibland har andra, etablerade partier anpassat sig till detta partis politik på särskilt migrationspolitikens område och då i så kallat restriktiv riktning (minimerad invandring). Det har skett i Danmark gällande S och gällande det borgerliga Folkpartiet ÖVP (Liste Kurz i de senaste två valen) i Österrike.

Partier av denna typ kan också försvinna, eller minska, av sig själv till följd av inre splittring, som Ny demokrati på 90-talets mitt. Eller så kan de minska av att de yttre omständigheterna förändras, som med Ukip efter utträdessidans vinst i folkomröstningen 2016 om Storbritanniens EU-medlemskap.

Till den fjärdedelen av väljarkåren som nu uppenbarligen sympatiserar med SD kan dock sägas att ett högt väljarstöd inte är en garanti för politiskt inflytande.

Bertil Ohlins Folkpartiet hade över 24 procent i väljarstöd på 50-talet, men nästan inget politiskt inflytande.

Samma gällde för Thorbjörn Fälldins C efter valet 1973 (var dock ihop med Folkpartiet med i en ekonomisk uppgörelse med S-regeringen som kallades för Haga efter slottet där förhandlingarna om den skedde).

Ulf Adelsohn och hans M fick nästan 24 procent 1982, men fick inget inflytande. Samma gäller M med över 22 procent efter valen 1994 och 1998 och med över 23 procent efter valet 2014.

Och tänk på att S fick över 42 procent 1976 och över 43 procent 1979, men nästan inget inflytande. Och över 37 procent 1991, men inget inflytande (undantaget dock krishösten 1992 och den uppgörelse som slöts då mellan S och den borgerliga regeringen om statens ekonomi för att försvara kronans fasta växelkurs).

I valet 2006 fick S 35 procent, men inget inflytande. Och efter valet 2010 fick S 30,7 procent och i princip inget inflytande då heller.

Så att SD får 24 procent, om Demoskops mätresultat skulle bli valresultat, behöver inte betyda att SD får något inflytande.

Att partier följer trender och den så kallade tidsandan gör dock att en del av den politik som SD driver kan komma att genomföras. Flera partier, bland annat M, KD och S, har skärpt sin migrationspolitik, eller i S fall verkar vara på väg att göra det. Och därmed kan man kanske säga att SD fått inflytande, fast för sina åsikter i sakfrågor (sakfrågan migrationspolitik) åtminstone delvis om än inte fullt ut.

Om de väljare som gått till SD kommer att stanna där återstår att se. Att både S och M är illa ute efter väljartapp till SD är uppenbart. I det läget kan det vara lämpligt att fundera över vad det egna partiet bör stå för och varför det ska göra det, snarare än att vara skadeglad över motståndarpartiets svårigheter.

Och apropå missnöjesparti och missnöje. 1970, 1973 och 1976, för att inte tala om 1988 eller 2006, var det väl ganska bra i Sverige, socialt, ekonomiskt, med sysselsättning och bostäder och dess kostnader (förr hyresnivå, senare bolånekostnader med låga räntor eller förmånliga ränteavdrag), med dagens mått mätt.

Men det tyckte inte alla väljare på den tiden. I alla fall så minskade regeringspartiet i väljarstöd i valen de åren, trots ganska goda tider och en bra samhällsutveckling då. Missnöje, och det som är föremål för missnöjet, kan alltså vara något som är relativt och därmed variera över tid.

För att ta ett annat ämne än migration eller kriminalitet så var arbetslösheten 3,5 procent i början av valåret 1982. Det var högt på den tiden och något att vara missnöjd med. I dag skulle en arbetslöshet på den nivån betraktas som låg och något att vara nöjd med i det svenska samhället.