Denna helg har Sverigedemokraterna, SD, sina landsdagar i Örebro och får stort uppmärksamhet för det eftersom partiet har högt väljarstöd, runt 22 procent. Men kommer du som läsare ihåg valet 2010?

Det är inte så länge sedan, bara nio år och några månader. I valet till Europaparlamentet året innan, 2009, hade SD med drygt tre procents väljarstöd misslyckats att komma in i det parlamentet. Det skedde trots att det borde ha varit lättare än i ett riksdagsval med det låga valdeltagandet på runt 50 procent.

Valet 2010 var i alla fall det val då SD kom in i riksdagen. Partiet fick 5,7 procent av rösterna, vilket var en fördubbling jämfört med knappt tre procent i valet 2006.

Fredrik Reinfeldts borgerliga regering omvaldes 2010. De fyra partierna i den fick tillsammans fler röster än i valet 2006, 49,3 procent eller 1,1 procentenhet mer än 2006. Men antalet mandat blev färre för alliansregeringen, 173 mot 178 i valet fyra år tidigare.

Främsta orsaken till utfallet i mandat var att SDs röster nu gav mandat till det partiet. Det hade de rösterna inte gjort 2006 då partiets nästan tre procent inte gav mandat, vilket gynnade de partier som klarade riksdagens spärr på fyra procent.

Valet 2010 gick de tre rödgröna partierna till val tillsammans. De fick sammanlagt 43,6 procent av rösterna.

Men det var då för partierna. Hur är det nu? Det sägs ju denna höst att S är i kris, med lågt väljarstöd och att partiets tidigare kärnväljare bland arbetare och LO-medlemmar gått till SD och bidragit till det partiets höga stöd.

Ja, hur är det egentligen? Är S illa ute? Och om så är fallet, är det bara det partiet som är det?

I Novus mätning för SVT publicerad torsdag 21/11 hade 3 619 personer tillfrågats perioden 21 oktober till 17 november. I den mätningen fick SD 21,5 procent. Det är nästan fyra gånger mer än i valet 2010. Och det är 15,8 procentenheter mer än i det val då SD kom in i riksdagen.

Men om SD har ökat med nästan 16 procentenheter på drygt nio år, var har de väljarna kommit ifrån. Är det från de krisande Socialdemokraterna?

Det rödgröna trepartiblock som S var i inför valet 2010 fick då totalt 43,6 procent. Stödet fördelades på S med 30,7 procent, MP med 7,3 och V med 5,6.

De fyra allianspartierna fick som nämnts 49,3 procent 2010. Det var 5,7 procentenheter mer än de rödgröna. Det är även exakt det väljarstöd som SD fick i valet då.

Trots att det i rösteandelar nästan blev exakt samma nivå för de tre rödgröna och SD tillsammans och de fyra allianspartierna så fick de förra sammanlagt tre mandat mer, 176 mot 173. Allianspartierna hade nämligen lite grann otur i mandatfördelningen och misslyckades i några fall med knapp marginal att vinna några mandat. Det gynnade främst S.

Men hur ser det ut i dag? Jo, de tre rödgröna partierna fick i SVT/Novus mätning 40,1 procent. Det är 3,5 procentenheter mindre än vad de fick i 2010 års val.

Internt i rödgröna blocket har S och MP tappat stöd jämfört med 2010, fördelat på back 4,7 procentenheter för S och bakåt 2,5 för MP. Och V har ökat, med 3,7 procentenheter enligt mätning från novus.

Men om SD har ökat med 15,8 procentenheter denna nioårsperiod så kan väl högst en tredjedel av ökningen komma från S (netto), alltså 4,7 procentenheter.

Och från hela det rödgröna blocket kan ju inte mer än en femtedel av SD-ökningen komma, alltså 3,5 procentenheter av 15,8.

Så varifrån kommer merparten av SD-ökningen, oavsett om det gäller två tredjedelar av den eller hela fyra femtedelar? Jo svaret är: från de fyra borgerliga partierna, de som i några val kallade sig för Alliansen.

De fyra allianspartierna fick i SVT/Novus 36,6 procent. Det är 12,7 procentenheter mindre än i valet 2010. Vart har de väljarna gått? Svaret är att de har gått till SD.

Av SD-ökningen sedan 2010 på 15,8 procentenheter kommer kanske så pass mycket som 12,7 procentenheter (netto) från de fyra allianspartierna. Det är fyra femtedelar av det som SD ökat i väljarstöd.

80 procent av det som SD ökat sedan valet för drygt nio år sedan, 2010, kommer från borgerliga partier.

I ljuset av det här så är det rimligen de borgerliga partierna som är illa ute, snarare än det största av de rödgröna partierna, Socialdemokraterna.

Varför talas det då inte om borgerlighetens kris? Ja, orsakerna är nog flera. En är att tappet skedde från höga nivåer, runt 48 till 49 procent, för de borgerliga partierna, som de hade i valen 2006 och 2010. Och en stor del av tappet till SD, från främst M, skedde redan i valet 2014.

En annan orsak är att varje borgerligt parti kan svära sig fri från att ha med SD-ökning att göra. För tre av fyra av dem är det så och dessutom ganska lätt att göra det.

C gjorde i valet 2018 sitt bästa valresultat på 30 år, mer än både 2006 och 2010. Partiet ligger ungefär på samma väljarstöd nu som i valet för drygt ett år sedan. Detta även om C-stödet i just SVT/Novus var lite grann lägre, 7,8 procent, än i valet 2018 på 8,6.

KD gjorde i valet 2018 med 6,3 procent ett bättre resultat än 2010 på 5,6. Och nästan lika bra resultat som 2006 på 6,6. Partiet har i val ökat sedan 4,6 procent 2014. Och nu är opinionssiffrorna över valresultatet 2018, med 7,1 procent i SVT/Novus.

Och L ligger visserligen dåligt till, med bara 3,4 procent och därmed under riksdagsspärren och knappt hälften så mycket som i valet 2010 på 7,1 procent. Men mätningar har visat att väljarströmmarna från L till SD är väldigt små. De väljare L tappat, oavsett om man jämför med valen 2018, 2014 eller 2010, har gått till främst M och i viss mån till C.

Så det är bara M som kan bevisas vara borgerlig väljarförlorare till SD. I SVT/Novus fick M med 18,3 procent 11,8 procentenheter mindre än i valet 2010. Men 2010 var ett rekordval för M, det bästa på 100 år.

18,3 procent nu för M i Novus är dock fem procentenheter mindre än valresultatet 2014 på 23,3. Så M har fått släppa ifrån sig ganska många väljare, varav merparten gått till SD, även efter valet 2014, det val då Fredrik Reinfeldts alliansregering förlorade makten.

Väljare har tydligen passerat M, eller exaktare så har M bytt ut sin väljarkår till stor del. M har sedan 2010 tappat till främst SD, men även till C och i valet 2018 även till KD. M har dock vunnit väljare från främst L.

Eftersom M i hög grad är ett parti som har högre stöd än sitt rikssnitt i de större städerna så är det redan nu så att i stora delar av landet är det ett nästintill tvåpartisystem med S och SD som de två stora partierna. Vid sidan av dem finns bara en rad småpartier där M är ett av dem och C och V några andra. Tendens fanns till det redan i valresultatet 2018.

Efter det valet, nu drygt ett år senare, har det förstärkts vad gäller SD som det andra stora partiet utöver S i stora delar av landet. Så är det i kommuner som upptar mer än 90 procent av Sveriges yta.

Det är alltså på den borgerliga planhalvan som den stora förändringen har skett i svensk politik de senaste nio åren, inte på den socialdemokratiskt dominerade vänsterhalvan.

I det agendasättande, och på opinionsbildare och analytiker tätt befolkade, Stockholm har SD fram till i alla fall fjolårets val varit svagast i Sverige. Samma har gällt S, även om partiet i fjol gjorde ett relativt bra val i Stockholm och ökade, trots att partiet i landet sammantaget minskade.

Trenden med att SD växt sig starkt på nästan bara de borgerliga partiernas bekostnad har märkts minst i landet i huvudstaden. Och S är relativt svaga i Stockholm, även om partiet i riksdagsvalet 2018 fick nästan 24 procent i Stockholm kommun mot 28,3 totalt i landet.

Så den förändring som skett i väljarkåren totalt, med S och SD som de två stora partierna och andra partier som mindre, har märkts minst i landet i Stockholm.

Den bild som sprids att: "Där fordom socialdemokrater var nu sverigedemokrater tronar" finns det inte stöd för i val- och mätresultat. I alla fall inget entydigt eller påfallande eller övertygande stöd.

Däremot finns stöd för att utbrista i: "Där fordom alliansväljare var nu sverigedemokrater tronar". Där är inte bara liberalpartister, alltså C- och L-väljare, få utan även borgerliga väljare över huvud taget. I alla fall om man inte klassar SD som ett borgerligt parti.

Men det kanske man bör göra framöver. För det är hos SD som många tidigare borgerliga väljare återfinns nu. Och SD har en i huvudsak borgerlig politik och röstar för en borgerlig partiledare som statsminister och har Socialdemokraterna som huvudmotståndare.