Licensjakt efter 15 lodjur i Dalarna 2020 är utlyst. Dödandet skall ske under lodjurens parningstid i mars. Läser man länsstyrelsens formuleringar tror man sig läsa om aktiviteter för de mest mefistofeliska typerna i nobelpristagare Olga Tokarczuks roman Styr din plog över de dödas ben. Männen som lever för att snara, fånga, plåga och skjuta djur.

”Hur kan något så makabert få pågå, allt detta dödande, denna grymma, likgiltiga, mekaniska, fullkomligt samvetslösa slakt, utan spår av eftertanke och som dessutom har gett upphov till ett överflöd av förljugna teorier. Vad är det för en värld, där dödandet och smärtan har blivit normen?” frågar sig Tokarczuk’s romanfigur.

En sådan värld är Sverige.

Här är dödande och smärta norm när tjänstemän kan formulera dödsdomar med detaljer för hur jakt på känsliga kattdjur som lodjur och deras ungar skall gå till. Grymt och likgiltigt förkunnas att lodjur oavsett kön och ålder skall dödas. De behöver inte väga mer än ett 2-årigt barn, ca 14 kg, alltså lodjursungar som inte ens fått leva ett år skall jagas av aggressiva hundar. Ungar som försöker rädda sig upp i träd skjuts på nära håll.

Ett människobarn begriper att detta är makabert djurplågeri, men vuxna människor på länsstyrelsen ger en beväpnad klan eko-terrorister frikort till troféjakt. Troféjägare får skända lodjurens kroppar genom att skära upp buk och bröst för att stjäla deras päls och deras klor som troféer. Mot ett insänt kadaver får man även det dekapiterade huvudet.

Förljugna teorier formuleras slentrianmässigt i likalydande beslutsunderlag, sufflerade av jägare och renägare. I Sverige respekteras inga fridlysta djur på riktigt. Här styr bodknoddars beräkningar för att allt över gränsen till utrotning ska kunna dödas. Renägare spelar ut ett politiskt dåligt samvete trots redan överdimensionerad kompensation från svenska staten för att tolerera rovdjur. Klimatförändring, brist på etik i hantering av renar och minskat köttätande kommer att förpassa renhållning till historien, oavsett rovdjursförekomst eller inte. Enklare är att blåsa upp förluster och projicera alla problem på rovdjur. Eureka! Så har både mänskliga och icke-mänskliga däggdjur redan skuldbelagts och utrotats av människor som ansett sig vara Jordens herrar.

Ur miljö- och djurskyddsperspektiv är det ett maktmissbruk av Naturvårdsverket och Jordbruksverket att skapa undantagsregler för att stimulera troféjakt, som bryter mot EU:s artskydd och som stimulerar till brott mot CITES, konventionen mot handel av utrotningshotade djur.

Arrogansen mot varningar om utrotning av stora rovdjur, som formuleras i FN:s forskarrapporter, manifesteras i Naturvårdsverkets petrifierade rovdjursförvaltning. En byråkratisk produkt som förklarar hur det makabra, likgiltiga och mekaniska utan spår av eftertanke skapat en plan för dödandets principer. Djurvälfärd ingår aldrig i Naturvårdsverkets och länsstyrelsers tankesystem där smärta och lidande cementerat normen för jakt. Krigsaktioner med helikopter och hagelskyttar, löshundsjakt, fällor och vapen visar den samvetslösa slaktens gränslösa grymhet. Myndigheternas metoder bekräftar föraktet för djur, så varför skulle tjuvjägare vara annorlunda?

Dalarnas länsstyrelse briljerar genom att utlysa ”honkvot” för att försäkra sig om att framtida lodjursmammor skall minska. Skamligare kan det inte utryckas mot en så sårbar art som lodjur. Ingen tamdjurshållning kan legitimera så brutala jaktmetoder som tillåts i Sverige. Det är hyckleri att påstå att dödande ökar acceptansen. Hos vem? Utbredd tjuvjakt visar motsatsen.

Den minoritet som hatar rovdjur kommer aldrig att mättas vare sig om 15 eller 350 lodjur avrättas.

Eva Stjernswärd

Konstnär