Söndagens Lunchekot i Sveriges radio toppade med den egna nyheten om en sammanställning av tre instituts mätningar av väljarnas partisympatier i januari.

Sammanställningen visade att Socialdemokraterna fick det lägsta stödet sedan denna sammanställning började göras för tio år sedan. S fick 23,7 procent. Statsminister Stefan Löfvens parti var trots det låga stödet större än Sverigedemokraterna på 23,3 procent.

Det eller de partier som regerar, eller är regeringsunderlag, brukar ha lägre stöd mellan valen. Det är ett välkänt fenomen. Företeelsen uppträdde på 1970-talet, då den ekonomiska tillväxten minskade.

Före det kunde det regerande partiet, eller partierna, oftast behålla högt stöd mellan valen. Att den eller de som regerade omvaldes var vanligare i de flesta demokratier 1945 till 1973.

Med en mot makthavare, som regeringen, mer kritiskt granskande journalistik från 1968 kom de som regerar att utsättas för mer granskning och kritik särskilt mellan valen. I valrörelserna kan dock oppositionspartier granskas hårdare.

Det går att rada upp exempel de senaste 45 åren där de som regerat har granskats och kritiserats och har haft låga opinionssiffror mellan valen. Ibland har också dålig ekonomisk konjunktur med låg tillväxt och arbetslöshet inverkat negativt för regeringen.

I politiken ges ingen möjlighet att jämföra hur oppositionen skulle ha lyckats. Om det i flera månader varit många sprängningar och skjutningar går det inte att veta om de skulle ha skett även om det hade varit en moderatledd regering stödd av Sverigedemokraterna.

En sådan regering hade kanske också sänkt skatter, som värnskatten, och gett sig på att privatisera mycket av arbetsförmedlingen. Och inte anslagit tillräckligt mycket mer resurser till kommuner och regioner.

Missnöje kanaliseras mellan valen mot regeringen. Det är naturligtvis till nackdel för Socialdemokraterna nu. Att partiet måste administrera det mittenpolitiska januariavtalets politik underlättar inte för S.

Partiet kan i och med det inte profilera sig i välfärdsfrågor så som det vill. För de andra partierna i januariavtalet vill inte ha de högre skatter som en bättre välfärd kräver.

Vänsterpartiet fick 10,4 procent i sammanställningen, partiets högsta nivå på tio år. Det är dock bara 2,4 procentenheter mer än i valet i ett läge när S minskat med 4,5 procentenheter. V har bara vunnit i bästa fall hälften av de väljare S tappat sedan valet.

SD har ökat med 5,8 procentenheter. Det mesta av det ökade stödet för SD sedan valet har kommit från borgerliga partier. Bara en tredjedel, två procentenheter, har kommit från S sedan valet.

Utöver en tydligare profil gällande välfärden måste S bestämma sig för vilken linje som partiet ska ha i migrationspolitiken. Om S vill vinna tillbaka framför allt arbetare från SD måste partiet ha en restriktivare migrationspolitik.

Att V har en generös migrationspolitik kan ha försvårat för V att vinna väljare från S. När det gick dåligt för S 1994 till 1998, då regerande S samarbetade med C, hade V 15 procent. När S nu uppfattas vara minst lika högerliggande som då borde V kunna nå upp till minst den nivån.