Som Dala-Demokratens läsare väl känner till så pågår just nu en intensiv strid om oljebolaget PREEM skall tillåtas att bygga ut raffinaderiet i Lysekil i Bohuslän. Till det kontroversiella hör att en utbyggnad betyder ett utökat utsläpp från raffinaderiet på en miljon ton koldioxid till sammanlagt 2,7 miljoner ton per år.

Vad få känner till är att Bergslagen – i första hand Ludvika eller Borlänge - var en alternativ lokaliseringsplats för anläggningen.

Det hör också till bilden att Lysekil valdes för att miljöfarlig industri enligt den Fysiska Riksplanen i första hand skulle placeras på Västkusten. Närhet till stora utsläpp i havet lockade.

Det finns många intressanta aspekter att ta upp med anledning av denna heta miljöfråga där Mark- och miljööverdomstolen skall ge regeringen ett råd om ja eller nej till utbyggnad.

Kooperativa OK Sverige var det företag som byggde oljeraffinaderiet som invigdes 1975. Argumenten för regeringen att den gången säga ja till en miljöfarlig industri i Bohusläns skärgårdsmiljö var att OK stod regeringen nära.

Men även för att Lysekil behövde nya jobb med tanke på nedgången inom sten- och fiskeindustrin, att landshövdingen Per Nyström lobbade hårt för en etablering av ny och tung industri och att Riksplanen enligt ovan rekommenderade det.

Vad som aldrig fick en chans var förslaget om att istället förlägga en stor filial till SKF i Göteborg i Lysekils industriområde som skulle ge fler jobb än oljan och dessutom inte riskera den känsliga miljön.

Förslaget om att tillverka kullager och kringutrustning kom från en ledande fackföreningsman i Göteborg – Bengt Tengroth – men det togs aldrig på allvar av vare sig regeringen, statliga myndigheter eller Lysekils kommun.

Istället har Lysekils karaktär av liten bruksort förstärkts till att bli ännu mer bruksort – fått ett stort beroende av ett enda företag. Det riskerar att göra kommunen betydligt mer sårbar i framtiden.

Förslaget att lägga raffinaderiet i Bergslagen var att använda oljehamnen i Göteborg och via en pipeline för råvaran etablera ett miljövänligare alternativ byggt på senaste miljötekniken i Bergslagen.

Motivet till detta alternativ, som diskuterades av främst kommunalrådet Börje Andersson (S) i Borlänge, var att bredda det ensidiga näringslivet i bruksorterna i bland annat Dalarna.

Och för att skapa en bas för petrokemisk och kemisk förädlingsindustri, minska bruksorternas sårbarhet, bygga upp en avancerad forskning kring miljöfrågor och industriproduktion vid en kommande högskola och stärka regionerna utanför storstäderna.

Det var annorlunda perspektiv på landets utveckling jämfört med dagens debatt om Lysekils utveckling

En intressant aspekt handlar om hur annorlunda Borlänge tänkt sig framtiden jämfört med Lysekil när det gäller en bruksorts utvecklingsmöjligheter. Borlänge har onekligen lyckats med sin breddning av näringslivet och den lokala arbetsmarknaden och gjort kommunen mindre sårbar.

Högskola med viktig forskning, en ny, växande och kvalificerad tjänstesektor, en stark handelssektor och en kraftig satsning på vidareförädling inom kommunens dominerande industriföretag var och är löftesfyllda ingredienser i denna positiva strategi.

I Lysekil gör man tvärt om och undviker att satsa kraftfullt på framtidsbranscher som besöksnäringarna, livsmedelsproduktion baserat på havets rika resurser, en väl utbyggd forskning ihop med Göteborgs välmeriterade universitet etcetera.

Istället bygger man sig fast i en miljöskadlig verksamhet och maximal sårbarhet. Det är sorgligt!

Ronny Svensson

Krönikör med inriktning på landsbygdsfrågor, näringsliv och ekonomi.