Det är några få gånger i mitt liv som allt bara kollektivt stannat upp. När Olof Palme mördades. Estonia. När jag, just efter att jag själv stigit av tunnelbanan, fick vandra hem genom ett rökigt Paris tillsammans med tusentals andra fransmän, efter en bomb nere i tunnelbanesystemet. När USA gick in i Irak. När jag live, via en tv-skärm på jobbet på banken, kunde se det andra flygplanet krascha in i World Trade Center. Tsunamin. När jag gick hem från mitt jobb på Utrikesdepartementet, efter att ha fått beskedet att Anna Lindh blivit allvarligt knivhuggen på NK i Stockholm. Terrorattentatet mot vårt Stockholm 2017. Och nu: covid19.